Anne Carson är oerhört kunnig på antiken, något som blir tydligt i hennes författarskap då hon omvandlar och leker med den antika mytologin och det antika dramat. I Röd doc> fortsätter hon berättelsen om Geryon (G). Han är inte som i den grekiska myten en jätte med tre kroppar sammanväxta vid höfterna, alternativt en jätte med tre huvuden. Enligt vissa myter var hans händer och fötter bevingade, i andra hade han ett par vingar. Carsons Geryon är formad av Stesichoros texter. I Röd doc> har han ett par röda vingar, det kanske vackraste draget från mytologierna. Han är inte något monster, han är olik, apart.

Det är talande att jag fått använda både etiketten lyrik och roman för den här boken. Jag kan inte bestämma mig för vad det är Carson egentligen har skrivit. Det finns handling, romanens framåtdriv; texten för oss obevekligt mot moderns dödsbädd. Samtidigt den lyriska förtätningen och allusionerna till bland annat Proust och Beckett. Tiden som flytt, flyr och förflyktigas.

Vi har alla stor nytta av separata fingrar i våra liv men sedan får vi (som Proust) syn på en gammal handske och brister i gråt. G gråter och tänker på Proust.

I Röd doc> utforskar Carson mytologiernas världar. Inte bara de antika myterna, utan även mer moderna. Krigets mytologi kontrasteras mot krigets verklighet, kriget som totalt nedbrytande.

så vad gör han nu / precis tillbaka från kriget / skadad / sabbad/ får han någon vård / en kille kommer förbi med tabletter i ett vadderat kuvert varje kväll jag antar det är vård

G ger sig ut på road trip tillsammans med Sad, tidigare Herakles, som är tillbaka efter ett krig, sargad och förstörd. Tillsammans kommer de till en psykiatrisk klinik där den profetiske 4NO har skrivit en pjäs om Prometheus. En klinik där psykiatern väntar på sin Warhol i en byggnad fylld av Valeries.

om en man är sargad likt ett vattendrag tvätta inte händerna i honom / en gång till […] säg till honom på havets botten finns ett havslager som aldrig har rört sig jag hörde det på BBC igår natt helt ny tanke för mig

Sad är på något sätt väntad på kliniken. Den profetiske 4NO som kan se fem sekunder in i framtiden var i armén samtidigt med Sad. Båda irreparabelt skadade. Sad som gör ständiga omtagningar i minnet av en kvinna som inte efterlämnade någon kroppsdel stor nog att begrava.

eller han nämnde något om en korsning / säg det igen / en korsning en kvinna en plastpåse en vit plastkasse jag vet inte / ett gott råd / ja / fråga inte om kvinnan fråga inte om korsningen fråga inte om plastpåsen

Huvudpersonen i Röd doc> är tiden. Antikens tid och vår i en ständig samtidighet. Tiden sprider ut sig och utlånar. Gör händelser och människor obsoleta, meningslösa. G åldras, modern dör. G frågar sig: ”Har Proust något verb för detta?” då han själv saknar språket för döden. Herakles är Sad, PTSD-drabbad i en tvångströja. Hermes springer omkring i en silverkostym. Minnena flödar genom G, men samtidigt är han distanserad från nuet. Knappast längre intresserad av den tid som flytt honom, önskar ständigt Proust och den tid som han spanar efter. Repetitionen och ledan som någon form av livsverk medan G lider av livsvärk. I väntan på Godot, på spaning efter den tid som flytt.