Borde jag ha läst Future Perfect innan denna? Jag älskade ju Salome, men tydligen inte nog för att läsa fler av Mara Lees romaner förrän nu. Och det borde kanske inte spela roll, men när Kärleken och hatet alldeles i början har ett avsnitt där berättaren grälar med sin mor om huruvida modern i berättarens bok Future Perfect (futurum perfektum; det kommer att ha skett) är baserad på hennes mor eller inte, undrar jag om jag missar något.

Sen glömmer jag det, för det här är väl så starkt på egen hand.

Det är svårt att definiera vad Kärleken och hatet är. Diktsamling, roman, essä, självbiografi…? Tidigt i boken håller Lee en utläggning om epanorthosis – ett retoriskt grepp där du förstärker det ursprungliga uttalandet genom att omedelbart ta tillbaka det, framhäver något genom att stryka det. Allt detta i en bok som konstant utmanar läsaren att läsa, eller inte läsa, den här boken om en svensk författare född i Korea som tagit bort i:et ur sitt namn för att kunna säga att hon tagit bort jaget ur sitt jag, fast det går inte att säga på svenska, speciellt inte om en tillhör en av de där grupperna som har mindre att säga till om när det gäller hur ens jag ska definieras… var var jag? Jo, att läsa det som självbiografisk Sanning™ eller inte. Minus mordet på en nynazist då, gissar jag. Epanorthosis: Det säkraste sättet att bli läst som självbiografisk, speciellt om du är icke-vit kvinna, är väl att förneka självbiografin … så då vänder Lee på steken.

Efter natten kommer andra nätter men det är fortfarande samma hav.
Vilket hav?
Du. Det smaragdgröna gula och det blå.

Den eviga frågan ”var kommer du ifrån”, som alltid ska vara så mycket mer laddad och alltid är så mycket mer komplex än det svar frågaren vill ha. Berättaren kommer förstås från Mara Lee, men också från alla de yttre faktorer som skapat henne. Från Sverige och Korea, från mor och mobbare, från Carson och Barthes, från pannkakstårtor och golvknull… Och från läsaren själv, mötet med den Andre. Kärleken och hatet är en bok som aktivt kräver att läsaren tar del i den. Berättaren går i aktiv duell med både mor och partner, båda tilltalas som ”du”, två intensiva förhållanden som lever precis på smärtpunkten mellan… ja, se titeln, och därmed också tvingar in läsaren i det där tilltalet. Var kommer ”du” ifrån? Samtidigt, mitt i all denna konfrontation, det som saknas: även i de mest rasande uppgörelserna finns ett du och ett jag, men inget vi och dom, inget som kan förkastas som irrelevant. En ömsesidighet.

”Ditt liv är mindre värt än mitt. Det är inte min åsikt, det är ett faktum. (…) För mig är du ovärderlig. Du vet att jag skulle dö för dig när som helst.”
”Men jag är mindre värd än du?”
”Självklart. Om jag skulle bli kidnappad och dö skulle det bli helsidesrubriker i tidningarna. Om det hände dig skulle du få en liten notis på sin höjd.”

Allt detta vore förstås bara litteraturvetenskapligt tjafs om inte för hur lätt och kreativt Lee rör sig med språket och dess tvetydigheter, hur vasst nästan varje litet avsnitt sticker ner mellan två tankar och bänder. Hon är säker nog att inte behöva välja mellan lyriken och prosan, fiktionen och essän, de går in och ut ur varandra så sömlöst att jag skulle kunna läsa den här boken ur många olika vinklar. Jag vill inte säga att den är lättläst; den kräver, speciellt i början, en vilja att gräva och förstå. Men du kommer att ha velat läsa något sådant här.

r ä d d a o s s i n t e
Detta är vi.