Recension

: Det frivolas historia
Det frivolas historia Sabine Melchior-Bonnet
2014
Atlantis
7/10

Bok med rumpa

Utgiven 2014
ISBN 9789173537131
Sidor 207
Orginaltitel Une histoire de la frivolité
Översättare Lars O. Ericsson
Först utgiven 2013

Om författaren

Sabine Melchior-Bonnet är historiker, specialist på l´Ancien Régime. Hon bor och verkar i Frankrike.

Sök efter boken

Sabine Melchior-Bonnet inleder boken med att säga att frivoliteten kan beteckna allt från en lättsinnig och sorglös person till den överflödiga accessoaren. Det är enligt henne lättare att säga vad frivoliteten inte är än att ge den en bestämd betydelse.

Det seriösa, det nyttiga, … trivs inte i dess sällskap.

Med den definitionen är hennes bok knappast en frivolitet, den är trots ämnet en seriös och upplysande historiebok. Den är också en riktig bladvändare (kallas det så?) som löper över ungefär tusen år. Själva huvuddelen av boken koncentrerar sig dock på 1600- till 1800-talet. Att författaren är specialist på l´Ancien régime (Frankrike innan revolutionen) är tydligt.

Det frivolas historia inleds med en blick på hur kvinnor har betraktats genom historien. Många gamla stofiler citeras om kvinnans lättsinnighet, frivolitet och hennes (tillskrivna) oförmåga till allvarligt och seriöst tänkande. Det är intressant att läsa även om det inte är något direkt nytt hon bidrar med där. Hennes fokus på just kvinnans påstådda lättsinnighet är dock underhållande och de stofilcitat hon drar fram är i lika grad roliga och irriterande. Moralisten Boudier de Villemert är ett exempel, han tyckte sig vara kvinnovän men kallade samtidigt kvinnor för ”småtokiga” och ”uppsluppna”:

 De fantasier som snabbt avlöser varandra håller dem i ständig rörelse: än är det ett nytt smycke som de är galna i, än en hund eller en papegoja de tjusas av…

(ur L´Ami des femmes; kvinnornas vän, 1774).

Med sådana vänner, vem behöver fiender? brukar det ju heta.

Historiskt har framför allt kvinnor (till stor del för att de utestängts från stora delar av samhället kan man tänka) kommit att symbolisera det frivola. Något som Melchior-Bonnet benar ut bra är som sagt den historiska synen på ”kvinnosysslor”, ”kvinnolitteratur” och annat som man (män) inte tagit på något större allvar. Att män är minst lika frivola som kvinnor och kvinnor minst lika allvarliga som män borde ju inte vara någon nyhet egentligen, men måste upprepas gång på gång tills den stora polletten trillar ner.

Att bokens huvudfokus ligger på den franska aristokratin är väl nödvändigt eftersom vanligt folk varken hade tid eller pengar till det rysch och pysch som dekorerade adelns kläder och liv. Som bister antirojalist och nivellör får jag onekligen vatten på min kvarn när författaren beskriver hovlivet hos solkungen (Ludvig XIV). Ytan var viktigare än innehållet och man ruinerade sig för att ha det senaste i modeväg. Försäljare av band, spetsar och krås blev rika när hovet slogs om vem som var mest inne. Modesvängningarna i vår tid är i det närmaste långsamma som en glaciär jämfört med hastigheten hos desamma på Versailles under sent sextonhundratal. Där kunde något bli modernt på morgonen och vara hopplöst ute redan samma kväll. Statusstress någon?

Frivoliteten begränsade sig inte till kläddetaljer utan präglade hela det aristokratiska livet, att tala med gäll och förställd röst var till exempel viktigt. Man skulle vara lättsam och raffinerad, pratade man om något allvarligt eller seriöst så måste det göras så ytligt och underhållande som möjligt (lite som om allt var statusuppdateringar på facebook kanske).

Nåväl, boken löper på fram till vår tid och frivoliteten hinner med en demokratisering eller två. Först får borgarna plötsligt pengar och kan vara frivola de med (det vill säga köpa onödigheter och vara ytliga). Sedan i takt med samhällsutvecklingen så kommer medelklassen som också har pengar och tid att göra sig av med. Och där är vi nu, mitt i konsumtionssamhället omgivna av idel frivoliteter.

Tack och lov är frivolitet inte bara konsumtion. Boken är också sprängfylld av andra lättsamma nöjen som dans, fester, kortspel och salongsliv. Jag slits i läsningen mellan en irritation över de privilegierades lyxliv och en viss beundran inför det uppsluppna festandet under sjuttonhundratalet. Jag förstår inte hur de orkade ha kul hela tiden.

Det frivolas historia
är helt klart värd en genomläsning, dessutom är den fint formgiven, fylld med illustrationer, intressanta citat och ögonvittnesskildringar av allehanda galenskap. Jag får till exempel veta att Baudelaire brukade färga håret grönt: den dystre mannen jag ser framför mig när jag tänker på honom får en annan lyster när jag också ser det gröna håret. Berättarglädjen lyser igenom även de mycket få träiga partierna, detta är en historiebok som är både lärd och allvarlig och läsvärd. Dessutom pryds bokens framsida av en yppig rumpa (målad av Francois Boucher nångång på sjuttonhundratalet), något som gör den extra rolig att läsa ute i offentligheten.

Joel Bergling

Publicerad: 2015-05-22 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-22 06:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6133

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?