Recension

: Röstningen är avslutad
Röstningen är avslutad Per Lindberg
2014
Albert Bonniers Förlag
9/10

Storslagen enkelhet

Utgiven 2014
ISBN 9789100137236
Sidor 100

Om författaren

Per Lindberg är född 1957. Bosatt i Hägersten. Debuterade 1987 med diktsamlingen Välkommen att passera. Har även skrivit dramatik.

Sök efter boken

Per Lindberg är en sparsmakad poet. Sedan debuten 1985 har han låtit publicera endast fem diktsamlingar. Röstningen är avslutad är alltså den femte och den senaste. Men lika mycket som Lindberg är sparsmakad, lika utsökt är hans diktning – utsökt enkel. För det här är ett de små åthävornas författarskap. Redskapen – språket, metaforerna, bilderna – är enkla och lågmälda. Men effekten är djupgående och intensiv i all sin enkelhet.

För första gången i författarskapet arbetar Lindberg med bunden och rimmad vers. Det gäller den långa inledningsdikten, som är ett slags programförklaring – en metadikt om sig själv och om de motiv som Lindberg helst har i sin diktning: de små, vardagliga, enkla tingen. Om dessa heter det att “De yttrar kort sagt aldrig en replik / men har ett inre liv man kan förnimma / som understämman i en tyst musik.” Men det gäller också en av diktsamlingens avdelningar, en samling sonetter med motiv från Stockholms innerstad. De små tingens motiv som jag nämnde leder ibland till att man nästan häpnar över vilka oortodoxa ämnen som faktiskt går att behandla i en dikt; i den första av dessa sonetter beskriver Lindberg hur en tonårsflicka sitter i en lägenhet på Ringvägen – “Med höga valv som själens Notre-Dame / står kvällens stillhet samlad runt Erika” – och nervöst och förväntansfullt chattar med en kille i Örebro “som likt en gud är stor och svår att fatta”. Den religiösa tematiken i hur förälskelsen upplevs är fullt utförd, och skillnaden mellan agape och eros är utsuddad: “Ja, allt hon vet är att hon fått en tro / och hjärtat voltar när hon ser sin dator / mot fönstrets fond av snö på Stockholms gator.”

Den bundna formen är naturligtvis förknippad med vissa risker. Formsträngheten riskerar att resultera i pekoral om den inte fullt ut behärskas. Och visst kommer Lindberg ibland nära att producera en del grötrim – som när “fattiga och rika” rimmar på “ljusvärmen på Ica”, eller “värsta psykopaten” på “trappan till Dramaten”. Men dessa är bara undantag; nästan genomgående klarar Lindberg balansgången bra, vilket är särskilt imponerande eftersom versen i hans tidigare diktsamlingar som sagt varit helt fri.

Dikterna står oftast för sig själva, utan synbara yttre influenser eller referenser. En uttalad referens till Samuel Becketts I väntan på Godot desarmerar sig själv, och det pretentiösa som kunde ha blivit effekten uteblir: “Det är så egendomligt tyst på gatan, / en färdtjänsttaxi väntar på Godot.” Jag kan dock ibland störa mig på en del lite väl övertydliga Tranströmer-referenser. I en av de första dikterna, ”Morgonsamling”, heter det:

“Samtidigt släppte ett tåg av / sjuhundra människor. / De lämnade Centralstationen / med ansikten som tallrikar / och passerade över torget som om / Hunger & Likgiltighet var namnet / på firman de jobbar åt.”

Det får mig att omedelbart tänka på Tranströmers “Resan” ur samlingen Den halvfärdiga himlen, där man bland annat läser:

“På tunnelbanestationen. / En trängsel bland plakat / i ett stirrande dött ljus. / Tåget kom och hämtade ansikten och portföljer. […] Tåget förde med sig / ytterkläder och själar.”

Nästan identiskt bildspråk, nästan identiska metaforer. Jag har svårt att tro att det beror på en slump. Och formuleringen i “Vårt hus”, “Som om en sju år gammal dröm / steg genom pappret från textens baksida”, är också ett gott exempel på typisk tranströmersk metaforik. Och kanske känner man igen Ekelöf i formuleringar kring självlysande skogsstigar och en kväll som “ligger hopvikt som en servett på trädgårdsbordet.”

Det må vara hänt. På det stora hela är detta en fantastisk diktsamling – storslagen i sin enkelhet. Per Lindberg är en solitär inom svensk poesi, och – jag kanske svär i kyrkan nu – bra mycket mer originell än många av våra språkmaterialister. Hans poesi är verkligen ad fontes – tillbaka till källorna. Mer sånt!

Richard Pleijel

Publicerad: 2014-02-26 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-25 21:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5583

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?