Recension

: Att berätta sig själv
Att berätta sig själv Merete Mazzarella
2013
Schildts & Söderströms
7/10

”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Utgiven 2013
ISBN 9789515232212
Sidor 176

Om författaren

Fotograf: Lorna Bartram

Merete Mazzarella är född 1945 i Helsingfors och var professor vid avdelningen för nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hon medverkar som kritiker och kolumnist i bland annat Dagens Nyheter och i finlandssvenska tidningar. Som författare debuterade Mazzarella 1979 med Först sålde de pianot, den första i en lång rad självbiografiska böcker. Hon har också skrivit böcker om bland andra Agnes von Krusenstjerna, Fredrika Runeberg, Zacharias Topelius, Mary Shelley och Eyvind Johnson. Hon är en av Svenskfinlands främsta essäister.

Sök efter boken

”Det här är en bok för den som gärna vill berätta sig själv”, inleder Merete Mazzarella. Det kan man göra genom att skriva, men också muntligen, menar hon, och fortsätter (och det är här jag blir riktigt intresserad): ”Jag hoppas och tror att här också kan finnas något av intresse för den som än så länge vill nöja sig med att tänka på sitt liv: försöka överblicka det, förstå det.”

Fast jag skulle nog tillägga: har vi något val? Finns det människor som helt låter bli att tänka på det förflutna? Är det möjligt att skilja ut, att alls hantera nuet och framtiden utan också en dåtid? Ett förflutet i vars ljus – eller kanske skugga – vi begriper och handskas med resten?

Berättar vi inte ständigt om oss själva, även om vi kanske gör det mer fragmentariskt och inte alltid så medvetet som i det självbiografiska skrivande Mazzarella i första hand talar om i Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv?

En sådan på gränsen till historiefilosofisk läsning inbjuder Mazzarella också till, även om man förstås kan läsa Att berätta sig själv mer åt handbokshållet. Nå, ”inspirationsbok”, när hon nu vågat sig på ”i-ordet”. Det är naturligtvis en diskussion hon för, i likhet med många andra författare av skrivarhandböcker, inspirationens vara eller inte vara – eller kanske snarare dess förhållande till skrivandet som hantverk.

Som författare och lärare på skrivarkurser möter Mazzarella både läsare och skrivaradepter och dessa möten får bidra både med goda exempel och som startpunkt för protester, som damen som på en bokhandelssignering – och verkar inte alla författare då och då stöta på sådana här Catherine de Bourghska karaktärer? – kommer fram och meddelar att ”Jag har haft ett så intressant liv att mina vänner brukar säga att jag skulle få vilket litterärt pris som helst om jag tog mig tid att skriva om det.”

För säkerhets skull nöjde jag mig med att le artigt men saken är naturligtvis den att allt skrivande har två sidor: visst måste man ha något att skriva om men man måste också veta hur. Den här boken handlar om båda sidorna för dels vill jag visa hur mycket det finns att skriva om – faktiskt mer än man kanske omedelbart tror – och dels vill jag ge synpunkter på hur.

Att berätta sig själv ger en och annan konkret skrivövning, men det är nu inte riktigt författarens egen kopp te. Den bästa skolan för skrivande är läsande, menar hon, och framför allt ger hon exempel, både ur sitt eget liv och skrivande och ur mängder av andra författares. Till stor del handlar det om medvetandegörande: Varför vill man berätta? Vad? För vem?

Intressant nog framträder två traditioner ur exemplen: en finlandssvensk, lite konservativ och välvillig (eller uddlös) memoartradition och en rikssvensk, betydligt mer konfrontativ sådan. Från Strindberg till (Anna Wahlgrens dotter) Felicia Feldt tycks hämnd vara en central drivkraft på den rikssvenska sidan. Också den som läser Att berätta sig själv i första hand som just läsare kan med andra ord få nya perspektiv genom Mazzarellas finlandssvenskt dubbla blick, på en gång innanför och utanför det (riks)svenska.

Exemplen kan komma såväl ur Tove Janssons Muminpappans memoarer som från Stephen King och Bodil Malmsten, Jan Myrdal och Siri Hustvedt. Dessutom ur en finlandsvensk litterär kanon som jag, bortsett från Jansson då kanske, är pinsamt dåligt orienterad i. Visst är det märkligt att det i det här fallet verkar betydligt närmare från Finland till Sverige än tvärtom?

Att berätta sig själv är ”en bok att vika hundöron i” står det i baksidestexten, och det får man nog göra om man snabbt vill hitta tillbaka till något särskilt, för någon kapitelindelning eller något register finns inte. Stilen är essäistisk, vilket förstås är ett medvetet val, en hållning. En prövande sådan, i betydelsen utforskande. Betydligt mer ”så här har jag gjort och tänkt” än ”så här gör man”, och det är förstås sympatiskt.

Det handlar om minnen, om händelser som står som symboler för hela liv, om tidsanda, om gestaltning, tilltal och konsekvenser. Allt det där är säkert högst relevant för den som vill skriva om sitt liv. Men mest handlar det nog ändå om detta i sig: hur vi föreställer oss våra liv, om berättelserna alls går att skilja från det faktiska levandet?

Så tolkar i alla fall jag Mazzarellas titel. Att ”skriva om sig själv” är något som går att skilja från ett redan färdigt objekt, ett själv. Att ”skriva sig själv” är däremot något som skapar inte bara texten utan samtidigt just självet, den som berättar. Det är en handling genom vilken man blir till.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-02-25 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-23 10:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5577

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?