Redan på min tidiga sommarsemester kastade jag mig full av förväntan över den finlandssvenska författaren Merete Mazzarellas då splitternya Från höst till höst, en slags dagbok som täcker perioden september 2019 till september 2020.

Eftersom jag var tämligen utled på covid-19 och dess verkningar kunde jag inte undgå att provoceras av den privilegierade författaren på 70 plus, som hade möjlighet att dra sig undan och leva i välmåga med läsning och promenader, men likväl hade mage att beklaga sig. Även om Mazzarella själv i sanningens namn också pekar på den skam hon känner över att på många sätt ha det väl förspänt.

När jag nu läser boken igen har det mesta återgått till det normala i samhället och jag märker att jag kan bedöma texten mer nyanserat. Frustrationen hos 70-plussarna, som blev utpekade och fick sin rörelsefrihet begränsad tycks mig mer begriplig.

Från höst till höst handlar dessutom om mycket mer än reflektioner kring pandemin. Inte minst berörs ett ämne som upptagit Mazzarellas tankar i två decennier vid det här laget. I essäböcker som Då svänger sig sommaren kring sin egen axel (2000), Resa med rabatt (2010) samt Solkattens år (2015) vänder och vrider hon på åldrande och livets gång. Hon har i romanens form även porträtterat Finlands första kvinnliga professor Alma Söderhjelm som gammal jämte författaren Zacharias Topelius på ålderns höst.

Mazzarella känner sig främmande i den av samhället tilldelade åldringsrollen. När ett brev från en frivilligorganisation dimper ned i brevlådan tar hon genast för givet att man vill att hon ska ställa upp och besöka åldringar. Först så småningom trillar poletten ned och det går upp för henne att det i stället är hon som är det tilltänkta objektet för omsorgerna.

Merete Mazzarella och hennes man (L. kallad) tillhör fyrtiotalisterna, en generation som har rykte om sig att inte gärna vilja kännas vid sin ålder. Tills pandemin slog till levde paret ungefär som före pensionen. Något som förmodligen kan fungera om ens yrkestitel är författare respektive filosof.

Mazzarella beskriver hur hon lever med en ständig känsla av tidsbrist. Inte undra på, tänker jag, då bådas almanackor är fulltecknade med föreläsningar, seminarier, författarframträdanden, resor, luncher och middagar med mera. Hon träffar läsare på bokmässan och föreläser för läkarstudenter i Göteborg. I november flyger Merete och L. till Australien för att hälsa på goda vänner. Besöket blir rumphugget, då de australiska skogarna brinner för fullt och de tvingas att hålla sig inomhus. Merete reser därefter till Reykjavik för att föreläsa på universitetet. Planerna på en släktträff i Canterbury i mars börjar också ta form.

Men mars månad ska visa sig bli avbokningarnas tid och snart gapar almanackans sidor plågsamt tomma. Paret lämnar Helsingfors och beger sig till lägenheten i det pittoreska Ekenäs. Mazzarella inser att det är viktigare än någonsin tidigare att iaktta, reflektera och dokumentera det som händer.

En tudelning uppstår i samhället mellan de som har för mycket att göra och de som har för lite. De senare anses inte ha rätt att beklaga sig. Moralismen ligger i luften. Den invanda föreställningen om att äldre människor är en homogen grupp är också hart när omöjlig att rucka på.

Varje morgon inleds med tidningsläsande, vilket inspirerar Mazzarella till att resonera kring samtida företeelser som Trump, det amerikanska valet, Brexit, krig, flyktingkrisen, tiggeriet, klimatkrisen, polisvåldet mot afroamerikaner i USA med mera. Den intensiva coronabevakningen i media skapar ett beroende. För läsaren är det intressant att bli varse skillnaden mellan det finska och det svenska sättet att hantera krisen.
Mazzarella kommer också in på begrepp som tid och nostalgi. Dessutom delar hon frikostigt med sig av barndomsminnen och berättar om möten med människor av alla sorter.

Till sist kan jag bara instämma med den skolvaktmästare som Merete Mazzarella stötte på då hon var inbjuden som talare till en fortbildningsdag för sjuhundra österbottniska lärare i Vasa. Han sa: “Min fru och jag har ett uttryck: ‘Den människan är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.’ Du är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.” Kan det sägas bättre?