Det började med att familjen äntligen hittade sin drömtomt.
”Här ska vi leva, här ska vi bo. Här ska vi bygga vårt hus!” ropade pappan.
Barnen applåderade.
”Men först”, sa mamman, ”så måste vi riva det här gamla rucklet. Och de här stora träden måste vi också ta ner, så vi har något att bygga det nya huset av!”

Så här inleds Furan. I en annan tid hade dessa rader känts fräscha. En nystart. Men i dessa brinnande klimatkristider börjar det att skava på en gång. Familjen börjar genast skövla. Mamman är en van trädfällare och skicklig med motorsågen. Men det är som att de stora furorna spjärnar emot. Nästan som att barken skriker under sågens vassa tänder. Av träden blir det brädor som används för att bygga det nya huset och möblerna däri.

Den sista furan faller till hösten eftersom dess skugga förmörkar rummet på ett sätt som stör. Den kan de använda till att bygga ett garage kommer mamman på. Men trädet betedde sig konstigt. Ur grenarna rinner det så mycket kåda att de inte går att använda.

”Usch, vad kladdigt”, pustade mamman och släpade iväg de hopplösa grenarna.

Trots detta tycker familjen att de hamnat på den vackraste platsen på jorden. Barnen leker vid sjön och solen skiner. Allt är frid och fröjd med andra ord. Men så börjar mamman klaga över att ungarna drar in så mycket barr. Trots att hon städar varje dag kommer det nya. Ungarna säger att furorna är ju borta, så var skulle de få barren ifrån?

Det kommer krypande. Hur osynliga grenar vispar mot fönstren om natten och kottar faller mot taken medan familjen ligger sömnlös i sina sängar. Och en morgon är lilla Rodis tidigare så mjuka kinder skrovliga och barklika.

Det vore fel av mig att avslöja så mycket mer än att det, som ni nog förstår, barkar åt helvete. Lisen Adbåge behandlar alltid viktiga ämnen i sina bilderböcker. I Dom som bestämmer (2018) resoneras det om varför de som bestämmer alltid bestämmer? Och vad ska vi som inte får vara med göra för att få vara med? Vill vi ens vara med? Vi kanske bara vill vara ifred.

Furan är en riktig thriller. Bilderna går i sepiatoner med olycksbådande skuggor. Karaktärernas uttryck förändras under bokens gång. Från början är miner och kroppsspråk glada och förväntansfulla men sedan går de mot förvåning, osäkerhet alltmedan skogen kryper närmare.

Mot slutet är det mer uppgivet samtidigt som ett beslut gror. Jag lovade ju att inte berätta mer om hur det slutar men en
liten spoiler kan jag inte låta bli att ge i form av en rätt talande illustration där mamman inte längre kan prata för att en fågel byggt ett bo i hennes mun. Blunda om du inte vill veta mer.

Det här en bok att läsa tillsammans. Den måste få ta tid och räkna med att frågor och funderingar väcks och att samtal säkert behövs. Furan av Lisen Adbåge är en viktig och skrämmande bok. Det är en berättelse som vi alla behöver.