I Ljudet av fötter. Första Monikabok fick vi lära känna Monika, hennes alltmer förtvivlade kamp för att få barn och hennes första trevande försök som släktforskare. Om hon nu fick ett barn, vem skulle det egentligen brås på?

I Andra Monikabok, Bära och brista, har Monika fått ett smärre nervöst sammanbrott på jobbet på universitetet. Hon får ett utbrott på ännu ett födselbesked på en mejllista avsedd för forskningskommunikation, och blir inkallad till prefekten. Arbetsgivaren vill att hon går till en psykolog, men ur bakhuvudet fiskar Monika istället fram en annons om vad som med lite god vilja kan tolkas som ett terapeutiskt skrivläger i Arvidsjaur.

Det är egentligen Arvidsjaur som lockar mer än skrivandet. Till Arvidsjaur och Nattavaara har Monika spårat sina rötter. Det är också dem hon tänker sig att skriva om på den där skrivarkursen som hon i romanens inledning är på väg till.

Jag får erkänna att jag är lite skeptisk när jag först läser om att Bära och brista utspelar sig på en skrivarkurs. Ska det handla om skrivande nu? Finns det inte tillräckligt med författare som skriver om det?

Då har jag såklart räknat bort Sara Lövestams alldeles fantastiska blick för människor. I Gamla färgeriet, ett rött litet hus i en skogsglänta utanför Arvidsjaur, samlas fem människor med egna behov av att uttrycka något: Monika, Ranka, Rosie, Claes och Sören. Deras skäl att vara där handlar om allt från försök att pedagogiskt gestalta sin gudstro till att arbeta sig igenom sexuella övergrepp. Och kanske gör det också någonting med Monika att äntligen prata öppet om sina smärtpunkter kring familjebildande och ursprung?

Parallellt med skrivarkursens nutid följer vi, precis som i föregående roman, Monikas släktingar. Lisa, som gravid lämnar Nattavaara för Stockholm för att återförenas med sitt barns far. Hennes föräldrar, Sten och Ester, som arbetar på de stora järnvägsbyggena. Stens mamma, Sara-Maria, vars man far till Amerika.

Till det här myllret av människor fogas de fem där i skogen, och det är ett ljuvligt gäng att umgås med. Dialogen dem emellan är såväl mättad av konflikter och fördomar, som exploderar i felhörningar och flamsiga improvisationer. Det är bara så … levande.

Kanske är det där någonstans Monika kan landa också? Hon har varit fixerad vid det där specifika lilla livet som inte vill bli till, men runt omkring henne sprudlar det ju likt förbaskat av liv. Liv på gott och ont. Liv i mörker och ljus. I slit och sorg och lust och trams. Sara Lövestam skriver fram allt det där briljant.