Först tycker jag att boken är rörig. Jag misstänker att det beror på att det här är tredje boken med samma poliskaraktärer och att jag inte har läst de förra. Det verkar ha hänt både ett och annat i tidigare böcker som jag borde känna till, och det gör mig smått irriterad. Jag vill kunna plocka en deckare från hyllan utan att behöva läsa en serie i kronologisk ordning. Det tar en stund innan jag fått koll på alla poliserna och deras inbördes relationer. Allt det här gör mig till en början avogt inställd till boken som sådan och jag liksom vägrar att låta mig svepas med av historien. Men jag kapitulerar efter ett tag. Det är en riktigt bra spänningsroman.

Barn mördas i London. Någon för bort tioåriga pojkar, skär halsen av dem och tömmer dem på stora mängder blod för att sedan låta liken bli funna vid Themsens stränder. Pressen får genom en läcka hos polisen nys på detaljer om blodförlusterna och vilda spekulationer om vampyrer tar fart. I en öppen facebookgrupp som handlar om de försvunna pojkarna dyker det också upp ett alias som postar kusliga inlägg med information som endast mördaren torde känna till. Dessutom är hudvudkaraktären, polisen Lacey Flint, mentalt instabil efter ett diffust trauma som utspelades i en tidigare bok. Med andra ord många bra ingredienser att koka deckarsoppa på.

Eftersom jag från början hade svårt att ta till mig poliskaraktärerna så blir jag glad över att författaren ger mig ett kompisgäng med barn att intressera mig för. Den ene pojken, Barney, bor granne med Flint och hamnar mer och mer i fokus av berättelsen. Förutom barnen finns också föräldrar och lärare som fångar läsarens intresse och det råder ingen brist på lämpliga kandidater att misstänka för morden. Och hur är det med Lacey Flint egentligen?

Insprängt i boken, parallellt med händelseförloppet i utredningen, får vi fragment ur samtal mellan klient och psykolog. Samtalen kretsar kring blod, knivar och de döda barnen. Men vem är det som talar?

Odödlig är en snabbläst och rapp historia. Här finns många morbida detaljer att förfasas över och gotta sig åt utan att det känns alltför sökt. Ett ruggigt London med den av tidvatten dovt mullrande Themsen är heller aldrig fel som kuliss för en psykologisk thriller. När det dessutom är barn inblandade i alla hemskheter blir allting genast mer spännande.

Det här är absolut en läsvärd deckare, men jag undrar om man inte skulle tjäna på att läsa de två tidigare böckerna först. Jag störs hela tiden av att poliserna inte riktigt blir levande för mig. De blir torftigt presenterade och det känns som jag missar nyanserna i deras relationer. Jag fattar ju ganska snabbt att Flint har någon slags historia med den jättesnygga kollegan, men jag vill ha mer information. Och framför allt vill jag veta vad för fruktansvärt det är som hänt henne, som har gjort henne så skadad.

Jag måste erkänna att Bolton lyckas med sina billiga författarknep, och jag kommer att läsa både Nu ser du mig (recenserad här) och Livrädd. Och värre öden kan ju faktiskt drabba en än ett inre tvång att läsa två deckare som förmodligen är bra underhållning de också.