Slutspelat, Lena Anderssons fjärde roman, har fått ganska blandat kritik. Antingen når den inte riktigt fram, eller så är den övertydlig, eller också är den hennes bästa hittills.

Originell är den sannerligen, och det får väl sägas vara Lena Anderssons signum. Originell på gränsen till fascinerande konstig. Inte på något sätt svårläst eller abstrakt – nå, utom det Beckett-influerade slutet, kanske – men motiven ..!

Det är lätt att fall in i ett slitet men uppriktigt ”Vad får hon allt ifrån?” Sist var det överviktiga Disney-figurer i något sorts märkligt, diskbänkrealistiskt seriealbumsäventyr i Duck City.

I Slutspelat är huvudpersonen den Usama bin Laden-liknande terroristledaren och fundamentalisten Vladimir Ibn Nilad som för att undgå sina förföljare och uppmana till nya terrordåd i Europa installerar sig i en lägenhet i Stockholmsförorten Tensta.

I Tensta sätter Vladimirs adepter igång att rekrytera nya terrorister, medan hans sexuellt frustrerade hustrur står för markservicen. Själv spatserar Vladimir emellertid runt inne i centrum och snart är hans dogmatiska värld ställd på ända.

På Stockholms stadsteater ser han Beckett-pjäsen Slutspel (att se teater på svenska blir möjligt eftersom en ängel som heter Gustav nedsänkt i honom det svenska språket, om än ”med enbart rak ordföljd och ett oregelbundet nyttjande av infinitivmärket att”) och pjäsen har han sedan svårt att få ur huvudet. Han börjar dricka öl och möter den intellektuella och prostituerade Kristina.

Kristina kan sälja sin kropp för att få läsa. Vladimirs andliga ledarskap distraheras ständigt av fysiska bekymmer, hans pilska hustrur och känsla av smuts likaväl som hans komiska fixering vid skäggväxt. Ingen av dem är särskilt sympatiska och jag kan inte påstå att deras öden direkt engagerar, men visst är det annorlunda att för en stund se världen med deras ögon.

Detsamma gäller de bikaraktärer som skymtar förbi. Andersson håller samma distans till dem allesammans, vare sig de är förstående svenska journalister eller tvivlande fundamentalister med hemlängtan. Det centrala är det beckettska tvivlet, resonerandet hit och dit och frånvaron av enkla svar och lösningar.

En hel del känns som en finurlig debatt som tappar luften eftersom vi allihop står på samma sida i alla fall. Ja, hur tänker religiösa fundamentalister? Kan skägg verkligen spela en så stor roll ens i den vulgärislamistiska värld som Vladimir till en början lever i? Och om nu Gud tycker att det är så viktigt att kvinnorna är täckta, varför har han inte täckt dem själv?

Jag tvivlar på att Usama bin Laden läser Lena Andersson. Eller vem vet? Kanske sitter han just nu skägglös i en lägenhet i Tensta och gör precis det…