Recension

: Singularity Sky
Singularity Sky Charles Stross
2004
Orbit
7/10

Lysande SF-briljant

Utgiven 2004
ISBN 1841493333
Sidor 398
Språk Engelska

Om författaren

Efter en brokig karriär som bland annat apotekare, teknisk skribent och programerare återupptog han skrivandet och skrev ett antal hyllade noveller. Efter det följer en strid ström romaner inom ett antal olika områden.

Allt om Stross – Här finns det mesta du behöver veta om honom.

Sök efter boken

Charles Stross räknas av många som nästa riktigt stora stjärna inom sf. Efter att ha lagt en ganska medioker författarkarriär på hyllan är han nu tillbaka med förnyat självförtroende, en enorm bredd och en ofattbar produktionskapacitet. Bara under 2004 och 2005 kommer det sex fullängdsromaner inom minst tre helt olika områden. Det första fullängdssläppet kom redan 2003 i USA men det jag recenserar här är den engelska utgåvan från 2004. Uppföljaren heter Iron Sunrise och nominerades till en Hugo-award. Tack vare ett antal hyllade noveller under de senaste åren (en av hans noveller vann faktiskt en Hugo i år) har Stross blivit en av dem mest omtalade författarna inom sf-scenen. Böckerna som nu släpps baseras på dessa berättelser och i flera fall pratar vi om serier av olika slag. Det är en imponerande bedrift hur man än vrider och vänder på det. Men är det då så bra som man säger? Jag har själv inte läst novellerna då jag föredrar hela romaner. Tiden räcker inte ens till för att läsa alla dem man skulle vilja, men ska man döma efter Singularity Sky så är jag benägen att hålla med om att vi har med en sällsynt och brilliant förmåga att göra. Han är verkligen en av de starkast lysande stjärnorna på sf-himlen.

En "singularity" är en händelse så omvälvande att det vänder upp och ned på alla de förutsättningar vi antar att vår värld följer och de är ett välbekant tema för den som läst en del sf. Oftast är det militära singulariteter det handlar om men det finns även många andra sorter och den här gången är det mycket bestämt en ickemilitär sådan. Något som kallar sig för festivalen anländer till en värld kontrollerad av en mycket hård regim som har mycket gemensamt med ryssland före kommunismen. Vad festivalen gör är att uppfylla dina vildaste fantasier i utbyte mot underhållning och det råkar vara vad som behövs för att utlösa den revolution som länge legat i luften. En revolution med mål att återskapa en rättvis och jämlik kommunistisk stat.

Det börjar med ett regn av mobiltelefoner som frågar "Will you entertain us?". Denna möjlighet till kontakt och uppfyllande av önskningar är naturligtvis inte något som kan tolereras av regimen som är beroende av total kontroll för att skydda människor från sig själva. Detta är själva kärnan i berättelsen. Den fråga som Stross återkommer till gång på gång. Samhällets vilja att styra och kontrollera ställs mot individens fria vilja och förmåga att själva fatta beslut. Stross poäng är den klassiska att var och en själv är bäst lämpad att bestämma över sig själv och sitt eget öde.

I stort sätt är regeringar utrotade och för personligt skydd är man hänvisad till försäkringsbolag som tagit på sig en större del av skyddet för individen. FN finns kvar men har till och med färre regeringsliknande uppdrag än i dag. Allt beslutas genom konsensus i militärrådet och det är naturligtvis en metod som ser till att det inte beslutas speciellt mycket alls. Något som man dock är överens om är att paradoxer är något som ska undvikas till varje pris. Man är så överens att det är helt förbjudet att resa bakåt i tiden och det är ett förbud som efterlevs rigoröst efter att Eschaton, en mystisk utomjordisk organisation som ser till att ingen orsakar paradoxer, flyttat en stor del av jordens befolkning och fördelat den på en mängd världar. En av dessa världar är "Rochard's World" som festivalen besöker. Regimens flotta skickas ut från hemplaneten för att undersöka denna festival med det slutgiltiga målet att förstöra den och befria planeten. Man kan inte föreställa sig att ett hot som på så kort tid skapar sådant kaos inte är militärt. För att lyckas med detta planerar man att resa i tiden. Inte så mycket att man går in i sin egen dåtid men tillräckligt för att svaret på hotet ska bli omedelbart. Detta ses inte med blida ögon av FN.

Citatet från Robbie Williams "Let me entertain you" som festivalen öppnar med är inte den enda kopplingen till vår verklighet som Stross bjuder på. Ett annat exempel är den amiral som leder attacken mot festivalen och som minst sagt är till åren. Vid ett tillfälle tror han sig vara gravid med en elefant, något som är hämtat från Blücher som vid ett tillfälle lär ha sagt att han var gravid med en elefant. Det gillar jag, kopplingar till verkligheten som inte blir för påtagliga eller larviga, och gränsen är verkligen hårfin. Varje gång man gör det finns det en risk att läsaren lyfts ut ur historien och förs tillbaka till verkligheten och det vill man veerkligen inte. Om man som läsare inte på något sätt känner att världen och karaktärerna är trovärdiga förlorar historien som helhet på det. Illusionen måste bevaras.

Det finns oftast inget naturligt sätt att förklara hur världen fungerar på men när det behövs förklarar han det rakt upp och ner och när det inte behövs får vi ingen förklaring. Det fungerar bra.

Språket är en av Stross verkliga styrkor. Han kan vränga till det minst lika bra som Ken MacLeod när han vill och det finns hela tiden ett skönt flyt. MacLeod har också skrivit förordet till en samling med Stross noveller. Den enda faran är att det ibland nästan kan bli lite för tråkigt och lent. Några fler stilbrott här och där hade inte skadat. Hänvisningarna till vår verklighet är nästan det närmaste han kommer detta och det är inte så illa. Här kommer ett annat exempel som får en att haja till lite. Några soldater som byter sida och ansluter sig till revolutionen efter att festivalen anlänt förklarar varför dom deserterar:

"We's sick of being pushed around by them aristocrats, that's wot," said his neighbour, a beanpole-shaped man with a sallow complexion and a tall fur hat that most certainly wasn't standard-issue uniform. "Them royalist parasite bastids, they's locked up in 'em's castle drinking champagne and 'specting us to die keeping 'em safe. While out here all 'uns enjoying themselves and it's like the end of the regime, like? I mean, wot's going on? Has true libertarianism arrived yet?"

Det finns svagheter, det är det ingen tvekan om. Personporträtten kan vara lite bleka ibland men det känns inte som en så stor svaghet som det brukar. Stross använder istället utrymmet för att fokusera på kärnfrågorna och skapar en starkare historia på det sättet. Intressant och inte lite svårt att lyckas med. Världen är också begränsad och persongalleriet är inte speciellt stort vilket gör att men inte känner sig riktigt delaktig i världen och det är tråkigt.

Man kan nästan säga att Singularity Sky är ett test, ett belysande av ett tema med syftet att se vad som går att göra och vart gränserna går. Jag hoppas att Stross är förståndig nog att inte gå i fällan att fokusera på för många områden och inte utforska något av dem fullt ut. Det är inte en bra väg att gå som jag ser det. Nu pratar vi om första delen i en serie och förhoppningsvis kommer den utvecklas åt rätt håll.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Hagström

Publicerad: 2005-10-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-05 09:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1777

3 kommentarer

Inget betyg?

Jens Oregistrerad 2005-10-04 08:39
 

Klart det finns ett betyg. Nu har jag lagt ut det i samband med recensionen också…

Björn Hagström Redaktionen 2005-10-04 13:21
 

Inte FRAU Blücher!? (*gnägg*, *åskdunder*)

BLÃœCHER! (*gnägg*, *åskdunder*)

Hehe…

hankypanky Oregistrerad 2005-10-04 22:43
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?