Recension

: Jorden de ärvde
Jorden de ärvde Björn af Kleen
2009
Weyler förlag
9/10

Jane Austen-landet Sverige

I dag hittar du ju en greve på en traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de har gått igenom ganska hårda tider.

Det är före detta statsministern, socialdemokraten och numera godsägaren Göran Persson som beklagar de stackars grevarna i Jorden de ärvde. Och ja, det ger mig rysningar.

Det är inte så mycket Perssons lust på mark och mangårdsbyggnader som stör. Faktiskt. Den tror jag nog rätt många kan känna igen sig i. Mer stötande är det kanske att en partiledare, då när det begav sig, kunde vara så ostrategisk – men framför överskuggande allt: vad är det för världsbild hos en socialdemokratisk ledare? En hop grevar som genom århundranden av privilegier kan bruka sin egen jord, som på grund av sina förfäder besitter enorma områden och förmögenheter och till och med de senaste decennierna åtnjutit stora ekonomiska fördelar genom skattereformer, EU-bidrag och inte minst det skickligt framlobbade historiebruk som hyllar dem som kulturbärare; är det dem det är synd om i dagens samhälle? Verkligen?

Med citat som detta – och det är bara toppen på isberget – är det kanske inte så konstigt att journalisten Björn af Kleens Jorden de ärvde blivit en av vinterns stora fackbokssnackisar.

Björn af Kleen har för övrigt viss personlig erfarenhet av adeln: han får egentligen inte kalla sig af Kleen. Inte enligt Riddarhuset. Namnet har han nämligen efter sin mamma och ”namn och blod” ärvs enligt adelns principer inte efter modern. En petitess, kan man ju tycka, men mönstret går igen.

Arv är, som titelns Taube-parafras understryker, centralt i af Kleens bok. Inte minst handlar det om fideikommiss, principen att egendomen odelat går till äldste sonen eller motsvarande manlig arvinge. Det är något de flesta av oss förknippar bara med Jane Austen-romaner, men som faktiskt fortfarande lever och frodas i Sverige trots att lagen om avskaffande kom 1964 och fideikommisser naturligtvis strider mot all modern, individbaserad arvsrätt.

Jorden de ärvde är en mångsidig och påläst reportagebok. Björn af Kleen tecknar juridiska, kulturella och ekonomiska bakgrunder, låter en mängd olika röster komma till tals och bjuder på inblickar i miljöer och människoliv som man sällan stöter på. Det här är inte människor som direkt viker ut sig i vecko- och kvällspressen, men af Kleen har fått in en fot på godsen, i styrelserummen, på internatskolan, i jakttornet och till och med på en begravning. Redan innan boken kom ut blev han för övrigt också stämd av en av de medverkande adelsmännen som ville ta tillbaka sin medverkan.

Och även om författaren förhåller sig kritisk till mycket av det han beskriver är det långt ifrån någon ensidig bild han ger. Det minst smickrande är somliga av de intervjuades egna uttalanden och skrivelser. Den äldste sonen som hotfullt vill slänga ut sin 90-åriga mor, efter att faderns testamente ogiltiggjorts genom en förlängning av fideikommisset, fastnar onekligen i minnet. Känslan av skruvade Midsomer Murders är ibland överhängande – och inte utan grund: både Sverige och England hör tydligen till de undantag i Europa som aldrig haft några utjämnande jordreformer.

För om Jorden de ärvde bjuder på många högst intressanta personliga möten, så är nog ändå de strukturella förhållanden den sätter fingret på minst lika avslöjande. Boken är nämligen också en berättelse om socialdemokratins lite märkliga men fullkomligt vänskapliga förhållande till adeln och godskulturen. Det är socialdemokraterna som står för många av de förändringar som gynnat bokens adelsmän ofantligt. Det gäller förstås slopandet av arvskatten och av skatten på arbetande kapital, men också förlängandet av fideikommisser som tagit fart det senaste decenniet. Gynnandet av storgods och adlig överhet anses numera kulturhistoriskt och värt att bevara och det ekar onekligen en smula av den inte särskilt livskraftiga monarkidebatten här. När började vi egentligen tycka att sociala orättvisor är helt okej, bara de är lite snyggt historiska? När blev ”uråldrig” lika med ”bra”?

Slutligen är Jorden de ärvde nämligen en lektion i vad skickliga lobbyister kan åstadkomma med lite nedärvda resurser. På ett par decennier har välsmorda storbrukarorganisationer etablerat en ganska ahistorisk bild av vad som faktiskt är historiskt jordbrukslandskap och kultur – och så fått till de där likhetstecknen mellan överhet och kulturvärden.

Allt sammantaget gör det Björn af Kleens bok till ett belysande, provocerande och mycket läsvärt porträtt av uråldrig adelsmakt som är bara högst aktuell.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-02-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3621

3 kommentarer

Visst är det en mycket intressant, välskriven och tankeväckande bok! Som bör ta sin tid att läsa. Jag håller på, och visst blir också jag upprörd, dock icke så mycket av de vedertaget korrekta anledningarna… Visst är boken provocerande, men alla hetsas inte av att så få äger så mycket, som landsbygdsbor är vi nog flera som är mer inne på det kulturhistoriska spåret.

Eva Brorsson Oregistrerad 2010-02-13 14:25
 

Tja, jag ser mig inte direkt som fiende vare sig till landsbygden eller kulturhistoria som sådan. Här handlar det ju tvärtom om en liten grupp storjordägare som lyckats lobba fram och bevara privilegier som knappast gäller lantbrukare i gemen. Snarare omöjliggör ju t ex fideikommisserna för människor som kanske brukat (arrenderad) jord i generationer att få möjlighet att köpa loss den jorden, etc.

Och som sagt tycker jag att det är väldigt intressant när man använder föreställningar om historia på det här sättet, som självklara argument för någots bevarande. Det finns ju en massa sociala orättvisor vi skulle kunna behålla och återinföra enbart på basis av att de är historiska. Kvinnors omyndighet eller slaveriet, t ex. Men varför i helskotta skulle vi?

Ella Andrén Redaktionen 2010-02-14 11:37
 

Det som gör mig mest upprörd är Göran Perssons uttalanden – har han någonsin i sin politik lyft fram den vanliga lantbrukaren och dessas arbete med att producera mat? Plötsligt sticker det fram en ful nos som luktar dubbelmoral och kappan efter vinden-funderingar och tyckande. Arbetar Göran 365 dagar om året med att köra ut dynga, fodra djuren, förlösa kalvar, går upp i ottan och jobba hela dagarna fram till sena kvällen. Han köpte ett gods för att han är förmögen, han låter andra sköta sitt gods. Han har inget gemensamt med hårt arbetande jordbrukare. fy! från en riktig bondmora utan gods.

Lena Lauri Oregistrerad 2012-08-24 09:51
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?