När blir ett barn till? Frågan ställs av romanjaget i Tove Folkessons bok Hennes ord (värk I-III) som kom ut förra året. Jaget är havande redan innan en fysisk befruktning har ägt rum. I tanken, i det kroppsliga medvetandet, börjar cellerna dela sig långt tidigare. Kanske blir barnet till redan när två människor träffas. Kanske är det samhället, eller slumpen, som styr när den första antydan till embryo ska börja gro.
Folkessons roman har en del tematiskt gemensamt med Cecilia Alstermarks debutdiktsamling Pärlemor. Även i den senare finns en stark känsla av att bokens jag har burit ett barn inom sig länge. Långt innan hon kommer fram till den IVF-behandling som hon ska gå igenom i samlingens sista svit.
Men vi tar det från början. Jag läser boken mitt under en brinnande Coronakris och det gör något med min läsning, precis som med alla läsningar just nu. Samlingen inleds med en svit om en förälskelse och att läsa den blir på ett sätt som att slungas tillbaka till en tid där allt var mer oskuldsfullt. Missförstå mig rätt, det är ingen genomlycklig rosafluffig förälskelseskildring vi får här. Tvärtom är den skriven med stor känslighet för den nya kärlekens olika skiftningar och förutsättningar. Men, den befinner sig i en tid som saknar det filter som allt nu måste silas igenom. Då en ny relation och längtan efter ett barn fick vara just så livsavgörande som det faktiskt är. Utan att vi samtidigt måste ta hänsyn till ett dödligt virus som genomsyrar allt vi gör.
Årstiderna är närvarande redan tidigt i Pärlemor. ”Än har det inte blivit vår” skriver Alstermark på en av de första sidorna och befäster både närvaron och frånvaron av naturens växlingar. Det skapar en oro som sen följer med genom hela boken. Det är som sagt ingen okomplicerad förälskelse diktjaget ger sig in i. Både gamla erfarenheter rädslor tycks stå i vägen för dem båda. ”Sjön tränger ur alla öppningar/fyller mellanrummet/ mellan oss” heter det i en dikt. Stränder, sjöar, hav och vatten blir ett återkommande tema, något som ger närvaro och låter de ofta enkla, poetiska raderna breda ut sig bortom det mest uppenbara. Vattnet, det dyiga, det isiga, doften av tång och åsynen av pärlglitter tar sig in i det undermedvetna och bosätter sig i mig.
Den andra sviten Modersmål är bokens starkaste. Nu djupnar relationen och en längtan hos jaget att bli förälder syns allt tydligare. Samtidigt träder också jagets mor fram i texten. ”Modersmetaforerna” duggar tätt och poeten leker med begrepp som pärlemor, styvmorsvioler, moderskepp, moderkaka, livmoder och så vidare. Det metaforiska balanserar mot ett rakare tilltal och visar den smärtsamma process som diktjaget befinner sig i. Som här:
Modersmålet går rakt ut i blodet
pulserartill sockerstinn leda
Alla mina åldrar
som gråter inne i mig
som jag inte kunde trösta
Nu är jag mor åt mig själv
men det räcker inte
Är det omöjligt att gå in i ett föräldraskap utan att börja ifrågasätta sin egen förmåga och samtidigt kastas tillbaka till sin egen barndom? Fråga: jag? Jag är ju bara ett barn själv. Hur ska jag kunna…? Att vara sin egen mamma är svårt nog. Eller som det så vackert uttrycks i Alstermarks poesi:
efteråt äter jag en semla
slickar i mig grädden
som ett barnSolen glimrar till i korta stunder
jag är en kvinna på ett tåg
en röst som viskar:
”Mother yourself”
Den avslutande sviten går mot det prosalyriska, och nu är vi framme vid IVF-behandlingen. Mötet med fertilitetsklinikens kyliga, kliniska verklighet kräver att dikten är mer berättande:
Det står i broschyren att det inte kan hända men jag ändå rädd
att embryot ska åka ut när jag hostar, skrattar, springer.
Vägen till ett barn börjar på olika ställen. I samma stund inleds den livslånga oron som det är att vara förälder. När Pärlemor slutar lämnas läsaren mitt i något pågående. Där finns en förväntan om något storslaget som blandas med det sköra i att vara gravid, men också en vardag som envisas med att pågå.
Försöken att förstå sin egen roll i förhållande till dem man älskar fortsätter hela livet. Förhoppningsvis går det ändå att hitta lugnet någonstans. I årstiderna, eller i det rytmiska vaggandet på ett tåg. Det tänker jag att Pärlemor visar.
Dimman lättar, det blir inte klarare, men man kan alltid blunda och känna sommarhavet skvalpa mot kroppen.
Publicerad: 2020-06-05 00:00 / Uppdaterad: 2020-06-04 22:07
Inga kommentarer ännu
Kommentera