Recension

: Två eller tre saker jag glömde berätta för dig
Två eller tre saker jag glömde berätta för dig Joyce Carol Oates
2013
Bonnier Carlsén
7/10

Angeläget om unga kvinnors förutsättningar

Utgiven 2013
ISBN 9789163873546
Sidor 313
Orginaltitel Two or three things I forgot to tell you
Översättare Helena Ridelberg

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett trettiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

Merissa, Nadia, Chloe, Anita och Martine går sista året på prestigefulla Quaker Heights Day School. De kom alla att bli bästa vän med Tink Traumer, hon som hade en mamma som var skådespelerska, hon som själv varit barnskådespelerska och fotomodell, hon som var mytomspunnen och mystisk men cool och rak som ingen annan. Hon som en dag, utan större förvarning, tar livet av sig.

Men vi börjar berättelsen hos Merissa. Merissa är den utåt sett perfekta, hennes hår ligger bra, hon är snygg och får bra betyg, får huvudrollen i skolpjäsen, får allt man kan önska sig. Eller? Hemma om kvällarna på rummet visar sig en annan Merissa. En Merissa som sörjer sin pappa, som är hemma alltmer sällan, kan det vara så att han har slutat älska henne? Merissa letar efter sätt att döva alla känslor, när hon inte klarar av att fly in i prestationen längre hittar hon något annat; smärtan…

För Nadia är det naturkunskapsläraren Adrian Kessler som utgör flykten. När jag var ung förälskade jag mig i en av sommargästerna som spelade tennis på tennisplanen i skogen, där vi brukade gå förbi när vi inte hade något att göra. Magnus med de rödbågade glasögonen. Jag luskade ut var han bodde och en dag la jag en röd ros i hans brevlåda. Det var spännande och pirrade när jag hörde hans föräldrar prata om vem denna mystiska ”rostjej” kunde vara. Mer än så hände inte, men det var stort i en liten flickas värld. Nadia beter sig på liknande sätt, när hon stjäl en tavla hemifrån, lägger den i en av styvmoderns fina väskor (garderoben svämmar ju ändå över av dem, ingen kommer att märka) och lägger den i bakluckan på Adrian Kesslers bil. Pirret är där, och känslan av att gå utanför världen, att sätta något i brand; att drastiskt göra något åt sina förutsättningar. Utvecklingen som följer blir dock inte så oskyldig som den var för mig…

Joyce Carol Oates går på djupet med de tunga känslorna som kantar uppväxten, det som brukar rubriceras som vanligt förekommande kvinnliga problem tas här på allvar och får förklaringar, som jag ofta saknat i tidigare, liknande berättelser. Runt Nadia kretsar äckel-killarna, de som skickar snuskmess och inte kan man säga något till lärarna heller; då blir allt värre. Det har man hört om någon som gjorde, så det håller man sig noga ifrån. Nej, bättre då med Kessler, som tillhör en annan värld, som ser och uppmuntrar Nadias utveckling. Eller som hon själv tolkar det:

För att han respekterar mig. Och så ser han… MIG.
För att han kan se in i min själ och för att han inte skrattar då.

Det är enkelt beskrivet, men jag har aldrig sett det så mitt i prick tidigare.

Som Merissas pappa, som inte tycker om när hon gråter. Som över huvud taget inte tycker om misslyckanden, som tror på den polerade ytan och fasaden. Tink är den ständiga ifrågasättaren av dessa ”sanningar” om hur livet måste vara.

Merissa sa: ”När jag var liten brukade pappa sätta sig på huk intill mig och så brukade vi viska och skratta ihop, och mamma brukade försöka skratta med oss – hon sa: ‘Vad tisslar och tasslar ni om?’ och när vi inte ville svara blev det ännu roligare.”
Tink gav ifrån sig ett klanglöst, nasalt, kluckande skratt: ”Ha-ha. Ro-ligt!”
”Jag oroar mig bara för att mamma ska känna sig sårad. Och vi menar egentligen ingenting med det – vi retas bara… Ibland påminner pappa om killar i skolan – inte schyssta killar, utan de andra.”
”‘Mansgrisar’ brukade feminister kalla dem.”
”Nej – pappa är inte sådan. Han kan vara lite elak ibland, men han är verkligen inte någon gris.”
”Och hur vet du det?”

Att det är just Tink som tar livet av sig känns typiskt och enerverande. Men givetvis högst trovärdigt. Som spöke fortsätter hon följa tjejerna, på sitt eget sätt peppa dem att hålla huvudet högt. Eller är det kanske behovet av stöd som föder hjärnspöket? Fint är det, hur som helst.

Jag har en splittrad relation till Joyce Carol Oates språk. Hennes styrka är verkligen det jag nyss nämnt, hur hon får feministiska frågeställningar att ta plats utan att bli plakat, och genom gestaltningen komma fram tydligt. Det blir tjejernas historia jag får; ingen tillrättalagd Kitty-bok eller Tvillingarna, som jag växte upp med, där det fortfarande är kvinnor porträtterade ur ett högst manligt perspektiv, med total fokus på kläder och det yttre. Men inte heller handlar det om eskapism, där karaktärerna förutsätts leva utan denna förhatliga kontext, fria att göra vad som helst. Nej, killarnas snuskmessande ifrågasätts men anses inte kunna förhindras, och det går fortfarande inte att äta sig mätt i skolmatsalen, oavsett om maten där är god eller äcklig. Inte som en martyrhållning, utan med stor igenkänning: det är ju för fan så här verkligheten ser ut.

Men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på språket, som stundtals är så torftigt, platt och trist. Jag parallelläser Stephen King när jag läser denna bok, och de gånger jag knappt kan se skillnad; – det är inget bra betyg… Varför finputsas det inte mer? Varför är tjejgänget så stort, men nedslagen enbart hos några få av dem? Jag har alltid beundrat Carol Oates förmåga att spotta ur sig böcker, men också alltid stört mig på hur lidande kvaliteten blir. Jag tillhör verkligen inte de som tycker att hon borde få nobelpriset, trots hennes behärskande av olika genrer; trots hennes viktiga insats för kvinnans röst i litteraturen.

Med det sagt är detta ändå en ungdomsbok att tipsa om, att köpa till sin dotter som håller på att växa upp och tampas med allt det där som ska tampas med. Eller varför inte till sin son? För det viktiga i att låta män läsa kvinnors historia, för att någon gång lyckas ändra på den förhatliga kontexten.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2013-08-30 00:00 / Uppdaterad: 2013-08-30 08:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5362

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?