Recension

: Sjömannen som föll i onåd hos havet
Sjömannen som föll i onåd hos havet Yukio Mishima
2004
Lind & Co
8/10

En studie i grymhet

Utgiven 2004
ISBN 9189538277
Sidor 143
Orginaltitel Gogo no Eiko
Översättare Birgit och Mårten Edlund
Först utgiven 1963

Om författaren

Yukio Mishima (1925-1970) är en av det moderna Japans största författare av romaner, noveller och dramatik. Genombrottet kom 1949 med ”Demaskering” (på svenska 1987). Politisk sett hörde han till de ultrakonservativa och bildade en privat armé, Sköldsällskapet. I protest mot det nya, fredliga Japan begick han rituellt självmord, seppuku, 1970.

På svenska finns bland annat tetralogin ”Fruktbarhetens hav” och ”Sjömannen som föll i onåd hos havet”.

Mishima Yukio – Mer om författaren.

Mishima Cyber Museum – Museet tillägnat författaren finns än så länge bara på nätet.

Sök efter boken

Om vi börjar från början blir jag djupt fascinerad redan av Ragnar Strömbergs förord. Ingen märkvärdig text i sig, men historien som berättas där får mig att lägga ner boken en lång stund och sitta och stirra ut i luften, fullkomligt tagen av denne bisarre figur som var Yukio Mishima, en av Japans främsta och förmodligen en av världens mer osympatiska och militanta författare.

Jag är ofta utomordentligt dödstrött på biografiska tolkningar av litteratur (så överskattade att de faktiskt fortfarande för skrämmande många utgör den enda ”rätta lösningen” på ett verk), men i det här fallet utgör författaren onekligen en extra krydda för sin roman. Mishimas komplexitet (vekling som dyrkade fysisk skönhet och stryka, homosexuell men gift, en författare som föraktade ord och abstraktioner, nobelpriskandidat som skar upp magen enligt samurajisk tradition för ett förlorat och våldsinriktat kejsardöme) i kombination med hans kompromisslöshet genomsyrar också hans romanvärldar.

I Sjömannen som föll i onåd hos havet förälskar sig sjömannen Ryuji i den vackra änkan Fusako. Deras förening bevittnas av Fusakos trettonårige son, Noboru, som bevakar sin mor genom ett hemligt kikhål i en byrå. Till att börja med ser Noboru upp till sjömannen, som för honom är en hjälte i ständig rörelse. När Ryuji så bestämmer sig för att gå iland till förmån för en tillvaro som familjefar med plats i Fusakos snobbiga butik blir pojkens besvikelse omätlig.

Noboru och hans kompisgäng, lett av ”Chefen”, förkastar mänsklig svaghet och övar sig i iskall intellektualism och skoningslös grymhet. De bestämmer sig för att ställa Ryuji till svars för hans svek.

Sjömannen som föll i onåd hos havet är en berättelse att bli fascinerad och en smula äcklad av, snarare än att identifiera sig med. Även då karaktärernas resonemang återges direkt är det svårt att förstå. Inte minst tonårspojkarna i Noborus gäng framstår som bisarra idékonstruktioner, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men definitivt skrämmande.

Chefen hade den bestämda uppfattningen att det krävdes sådana här handlingar för att fylla världens stora tomrum. Fast inget annat kunde göra det, sa han, skulle mord fylla dessa gapande hål ungefär på samma sätt som en spricka i en spegel fyller spegelns yta. Sedan skulle de få verklig makt över tillvaron.

Jag vet visserligen inte riktigt hur japanska trettonåringar talar, men jag har svårt att tänka mig att de talar såhär. Här finns inte vad man i vardagstal skulle kalla realism, men kanske ett slags upphöjd extrempolitisk sådan.

Fusako är naturligtvis den mest ointressanta karaktären i triangeldramat. Hon är Kvinnan, som håller tillbaka och förvärldsligar, hon är bekvämlighet och brist på visioner. Männen däremot, både sjömannen och pojken, hyser en diffus dröm om Det Stora, det ärofulla och farliga. Död och ära är tätt sammankopplade.

För en modern läsare framstår Noboru och hans vänner som fullfjädrade psykopater. ”Grupptryck” är ett alltför barnsligt ord för hur pojkarna driver på och testar varandra, hur de strävar efter likgiltighet i sina meningslösa och grymma handlingar och nästan med njutning låter rationalitet och individens ansvar uppgå i ett kompromisslöst kollektiv som bara hyser förakt för samhället omkring sig.

Stephan Mendel-Enk skrev i Med uppenbar känsla för stil om en manlighetsideologi, i grunden byggd på våld, där män förväntas vara antingen dårar eller genier. Ett sådant mansideal finns uppenbart också i den japanska kulturen, hos samurajer och självmordspiloter, och inte minst hos Yukio Mishima själv. Sjömannen Ryuji sviker det idealet när han drar sig tillbaka från havet och därför måste han straffas.

Över berättelsen vilar ett obehagligt lugn, oavsett hur upprörda karaktärerna blir eller hur fruktansvärt händelserna utvecklas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på om detta lugn är japanskt eller helt enkelt modernistiskt, men det skapar både en otäck stämning som bitvis skulle gå att skära genom med kniv och ett utrymme att reflektera över mänskligt beteende i all sin trivialitet och vidrighet.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2005-01-10 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-23 13:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1493

9 kommentarer

..De bestämmer sig för att ställa Ryuji till svars för HANS svek, menar du väl. Inte "sitt". Då blir det pojkarnas svek.

Och en av… mest osympatiskA och militantA författare. Pluralis.

Bra recension f.ö.

Minns denne Mishima. Helt förvirrad. Han sökte en ren och hög form att stoppa in sin rituella sadism i. Det fungerade inte.

P Oregistrerad 2005-01-10 00:14
 

P: Om du vill får du bli korrekturläsare på dagensbok.com, platsen är just nu vakant.

Anders Edwartz Medlem 2005-01-10 12:24
 

P: 'Helt förvirrad.' är en ofullständig mening. Den saknar subjekt.

Mannen vid katedern Oregistrerad 2005-01-10 13:41
 

Hejsan,
jo jag har märkt att den är vakant, Anders…! :-) Förlåt, kunde bara inte låta bli att vara språkpolis, behärskar mig för det mesta. Men det första felet är ett sådant som kan leda till missförstånd, det var väl det som fick mig att gå igång. Och mannen vid katedern: Jo, det stämmer, "helt förvirrad" är en ofullständig mening, men det är ett sedan länge accepterat stildrag. Inte sant? (Också en ofullständig mening).

P Oregistrerad 2005-01-10 14:23
 

Bra recension hur som helst, och bra bok (fast rätt skum förstås). Det går som sagt inte att läsa den utan att associera till Mishimas eget liv, med hans förträngda sadomasochistiska homosexualitet och allt. Enligt en artikel jag läste var hela grejen med statskuppen och högerextremismen mer ett utslag av hans märkliga undergångsromantiska estetik än ett genomtänkt politiskt projekt. Han visste hela tiden att det skulle misslyckas, och hade planerat att begå seppuku för att få dö en ärofull död.

Pontus Oregistrerad 2005-01-10 16:02
 

En bok som berör? Jag vill ialla fall läsa den, hoppas nu inte jag blir besviken av att det är en ny Shogun. Det låter inte så!

KIna/Nina Oregistrerad 2005-01-10 21:40
 

Storslagen recension! Har sällan blivit så sugen på att läsa ett verk enbart pga en recension! Har f.ö. alltid sagt att japaner är skumma om inte vrickade..

jonn Oregistrerad 2005-01-10 23:44
 

Pontus: Jo, det är även mitt intryck att självmordet var sedan länge planerat, och omständigheterna spelade mindre roll. Död och ära. Tydligen var han väldigt besviken att han inte fick dö redan i kriget. Fast det hade ju varit synd på böckerna.

Donald Keene skriver i novellantologin "Icke brännbara sopor" om bland andra vännen Mishima och tecken på hans förestående självmord som Keene missade att uppmärksamma (som när M skriver sitt namn med kinesiska tecken som också kan utläsas "ett spöke som ännu inte dött" (- kan du tänka dig ett så fascinerande språk?))

Vad gäller undergångromantiken är det väl just poängen med sådana romantiska rörelser, att de är irrationella? Känsla snarare än förnuft? Religion snarare än politik?

Förresten får du gärna tipsa om den där artikeln.

Ella Andrén Redaktionen 2005-01-10 23:50
 

Hittar tyvärr inte artikeln nu, men jag kommer ihåg att han postade sista delen av "Fruktbarhetens hav" till sin förläggare samma dag som han skulle begå självmord.
Undergångsromantik är nog vanligt i högerextrema kretsar i allmänhet, men det kan vara mer eller mindre medvetet. Det kanske är så att ju mer extrema de är, desto mindre handlar det egentligen om praktisk politik? Mishima verkade se ett speciellt estetiskt värde i bilden av en stark hjälte som dör en våldsam död i utsiktslös kamp mot övermakten, och han ville själv spela den rollen.

Pontus Oregistrerad 2005-01-11 09:44
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?