Om vi börjar från början blir jag djupt fascinerad redan av Ragnar Strömbergs förord. Ingen märkvärdig text i sig, men historien som berättas där får mig att lägga ner boken en lång stund och sitta och stirra ut i luften, fullkomligt tagen av denne bisarre figur som var Yukio Mishima, en av Japans främsta och förmodligen en av världens mer osympatiska och militanta författare.

Jag är ofta utomordentligt dödstrött på biografiska tolkningar av litteratur (så överskattade att de faktiskt fortfarande för skrämmande många utgör den enda ”rätta lösningen” på ett verk), men i det här fallet utgör författaren onekligen en extra krydda för sin roman. Mishimas komplexitet (vekling som dyrkade fysisk skönhet och stryka, homosexuell men gift, en författare som föraktade ord och abstraktioner, nobelpriskandidat som skar upp magen enligt samurajisk tradition för ett förlorat och våldsinriktat kejsardöme) i kombination med hans kompromisslöshet genomsyrar också hans romanvärldar.

I Sjömannen som föll i onåd hos havet förälskar sig sjömannen Ryuji i den vackra änkan Fusako. Deras förening bevittnas av Fusakos trettonårige son, Noboru, som bevakar sin mor genom ett hemligt kikhål i en byrå. Till att börja med ser Noboru upp till sjömannen, som för honom är en hjälte i ständig rörelse. När Ryuji så bestämmer sig för att gå iland till förmån för en tillvaro som familjefar med plats i Fusakos snobbiga butik blir pojkens besvikelse omätlig.

Noboru och hans kompisgäng, lett av ”Chefen”, förkastar mänsklig svaghet och övar sig i iskall intellektualism och skoningslös grymhet. De bestämmer sig för att ställa Ryuji till svars för hans svek.

Sjömannen som föll i onåd hos havet är en berättelse att bli fascinerad och en smula äcklad av, snarare än att identifiera sig med. Även då karaktärernas resonemang återges direkt är det svårt att förstå. Inte minst tonårspojkarna i Noborus gäng framstår som bisarra idékonstruktioner, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men definitivt skrämmande.

Chefen hade den bestämda uppfattningen att det krävdes sådana här handlingar för att fylla världens stora tomrum. Fast inget annat kunde göra det, sa han, skulle mord fylla dessa gapande hål ungefär på samma sätt som en spricka i en spegel fyller spegelns yta. Sedan skulle de få verklig makt över tillvaron.

Jag vet visserligen inte riktigt hur japanska trettonåringar talar, men jag har svårt att tänka mig att de talar såhär. Här finns inte vad man i vardagstal skulle kalla realism, men kanske ett slags upphöjd extrempolitisk sådan.

Fusako är naturligtvis den mest ointressanta karaktären i triangeldramat. Hon är Kvinnan, som håller tillbaka och förvärldsligar, hon är bekvämlighet och brist på visioner. Männen däremot, både sjömannen och pojken, hyser en diffus dröm om Det Stora, det ärofulla och farliga. Död och ära är tätt sammankopplade.

För en modern läsare framstår Noboru och hans vänner som fullfjädrade psykopater. ”Grupptryck” är ett alltför barnsligt ord för hur pojkarna driver på och testar varandra, hur de strävar efter likgiltighet i sina meningslösa och grymma handlingar och nästan med njutning låter rationalitet och individens ansvar uppgå i ett kompromisslöst kollektiv som bara hyser förakt för samhället omkring sig.

Stephan Mendel-Enk skrev i Med uppenbar känsla för stil om en manlighetsideologi, i grunden byggd på våld, där män förväntas vara antingen dårar eller genier. Ett sådant mansideal finns uppenbart också i den japanska kulturen, hos samurajer och självmordspiloter, och inte minst hos Yukio Mishima själv. Sjömannen Ryuji sviker det idealet när han drar sig tillbaka från havet och därför måste han straffas.

Över berättelsen vilar ett obehagligt lugn, oavsett hur upprörda karaktärerna blir eller hur fruktansvärt händelserna utvecklas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på om detta lugn är japanskt eller helt enkelt modernistiskt, men det skapar både en otäck stämning som bitvis skulle gå att skära genom med kniv och ett utrymme att reflektera över mänskligt beteende i all sin trivialitet och vidrighet.