I diktsamlingen Mekong tar Hebert Abimorad med läsaren på en resa längs floden som sträcker sig genom Laos, Kina, Kambodja och Vietnam.

De luftiga dikter börjar som en väv av natur, samhällen och invånare som tillsammans med pilgrimer och det resande diktjaget hör hemma både i en samtid och i en dåtid:

i flodmynningen        små odlingar

staket      bamburör      prydligt ordnade

tillvarata torrperioden

längre fram kommer guldgrävarna

med sina vaskpannor          försöker

skilja jorden                        från mineralerna

överlevnadskorrelationer

(Ber redan här om ursäkt för att layouten för återgivna dikter inte helt återspeglar bokens!)

Tunga ord och formuleringar som ”ett halvt ton sprängämne per invånare”, ”ingen tröst” och ”miljoner döda” lyfts fram genom de lätta, nästan viktlösa raderna.

Allt eftersom tränger sig diktjaget på mer och mer. Den som till en början är observatören och turisten som väljer bort den svenska rekommendationen att hålla sig till flaskvatten tar alltmer plats som eget subjekt med egna minnen och referensramar. Då trängs flodsamhällena och deras människor undan och blir del av en kuliss som finns där för diktjaget att förhålla sig till och spegla sig i. För mig är den här diktresan mer intressant i början, när jag får fokusera på Mekong-miljön och dess människor och mindre på diktjaget.

Mekong publicerades första gången 2012 i Uruguay, på spanska, och tilldelades landets kultur- och utbildningsdepartements litteraturpris två år senare.

I den här svenska utgåvan från Styx förlag har dikterna tolkats av Maria Nääs. Varje uppslag består av en dikt på svenska till höger, med motsvarande spanska dikt till vänster. Först tycker jag att det är ett intressant grepp, särskilt som jag kan lite spanska, men inte tillräckligt för att ta till mig de spanska dikterna på egen hand. Men tyvärr upptäcker jag att upplägget stör läsningen. Kanske just för att jag kan lite spanska, så dras mitt fokus från att kliva in i dikterna och till fullo uppleva dem på endera språket, till att konstant jämföra de två versionerna.

Den här splittrade känslan i läsupplevelsen förstärks dessutom av att jag blir förvirrad geografiskt. Om det vore så att dikterna hade för avsikt att ta mig med på en resa i en spanskspråkig miljö hade de spanska versionerna ändå haft ett berättigande och något att tillföra upplevelsen av vad som återges. Visst, vår värld är global, inte minst resenärens, och det är inte alls märkligt att stöta på spanska (eller något annat språk) på en resa varhelst i världen, men det här funkar ändå inte för mig.

Jag hade föredragit om den svenska respektive spanska versionen av diktsamlingen hade placerats efter varandra. Då hade jag kunnat gå in i vardera versionen och utforska den för sig och sedan bläddra mellan dem om jag ville jämföra.

Likväl är Mekong en välskriven och intressant diktsamling. Min favoritdikt kommer redan som nummer två i ordningen:

ett fiskespö    sticker ut från klippan

båten    vågor    födkroken avlägsnar sig

invånarna på låglandet

vet vad fred är    det nappar    en mun

folks tålamod        de fick

ett halvt ton sprängämne per invånare      laos

fyra barn ler inför kameran

inget upphör att existera