Recension

: Den oändliga familjen
Den oändliga familjen Cilla Naumann
2018
Bonniers
7/10

Minnesmönster

Utgiven 2018
ISBN 9789100174330
Sidor 255

Om författaren

cilla-naumann
foto: Sofia Runarsdotter.

Cilla Naumann är född 1960 och bosatt i Stockholm. Hon har givit ut flera romaner för såväl vuxna som ungdomar. Två av hennes böcker har nominerats till Augustpriset: ungdomsromanen Kulor i hjärtat 2009 och vuxenromanen Springa med åror 2012. År 2010 erhöll hon Nils Holgersson-plaketten för 62 dagar.

Sök efter boken

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Så skriver Lev Tolstoj i Anna Karenina och orden kommer för mig flera gånger medan jag läser Den oändliga familjen.

En familj, mamma, pappa och två döttrar, kommer från ett varmt Kalifornien till ett isande, ruggigt Sverige. Från en trygg plats med många rum till en främmande trång lägenhet, belägen så högt upp att man känner huset röra sig i vinden. Allt är mindre, sämre, sjaskigare än väntat och den länge emotsedda flytten blir till något förfärligt.

I huset mittemot betraktar en flicka skeendet från sitt håll och många år senare lägger hon pussel med sina minnesfragment.

Det är så många olika lager – händelserna, minnen av dem, nedtecknandet av minnena, bearbetandet av dem, både på det kognitiva och … kreativa planet. Redan från början finns en tydlig osäkerhet kring sanningen, alltså även den fiktiva sanningen. Någon gång kan det göra mig frustrerad, att den gripande berättelse blir till någon sorts experiment men samtidigt fascinerar det mig – hur jag faktiskt kan fångas så av en historia som är försedd med alla möjliga ursäkter och varningsflaggor.

Det är något visst med hur Cilla Naumann frammanar en annan tid, andra rum, som ter sig så levande. Hur hon bryter av med sidospår som är njutbara men också förvirrande med sina lösa trådar, eller snarare icke infriade förväntningar.

Och hur hon lyckas balansera det ödesmättade i vägen mot katastrofen, eller snarare slutet av den, med ytterligt vardagliga detaljer, som snöslask, dammtussar, plastpåsar, doften av klor i en simhall. Det är mörkt och mättat men samtidigt väldigt lätt och poetiskt. De fyra olyckliga familjemedlemmarna som förlorat varandra, och sig själva, som är instängda i främlingskapet – också gentemot varandra.

Glidningen mellan vad som sker i de båda familjerna, var det finns beröringspunkter. Frånvarande fäder, ute i världen, även om världen är liten, närvarande mödrar – i alla fall närvarande i rummet, själen är det kanske sämre bevänt med. Att tänka sig in i någon annan, att träda in i någon annan.

Det obegripliga som ger upphov till en längtan efter att allt slutligen ska hamna på rätt plats, som bygger ut ett ungefär till en hel värld.

Saga Nordwall

Publicerad: 2018-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-10-09 22:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7507

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?