Den sista gåvan, av årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah, börjar med att en man rasar ihop innanför ytterdörren, precis hemkommen från jobbet. Mannen heter Abbas, och fast han fått sin första stroke en kall februaridag i den brittiska stad där han levt en stor del av sitt liv och där han uppfostrat sina vuxna barn, så är han långt ifrån den plats där han föddes. En plats han aldrig velat prata med sin familj om.

Det är förstås ingen unik situation. Många människor drar sina sista andetag på platser långt, långt bort från de platser som såg dem födas. Abbas son Jamal doktorerar på just det, migrationsströmmar och migrationspolitik. Kanske är det hans sätt att hantera de många frågetecknen kring var den egna familjen har sina rötter.

Dottern Anna (döpt till Hanna) har varit så arg på den där tystnaden. Nu försöker hon mest ignorera den. Skapa något eget. Hon lever ett brittiskt liv, med en vit brittisk man, från en vit, tämligen vardagsrasistisk, brittisk medelklassfamilj. Hon orkar inte riktigt med allt som förändras av faderns sjukdom.

När Abbas känner att livet går mot sitt slut kommer han samtidigt närmare dess början än han har tillåtit sig att vara på mycket länge. Han börjar tänka på och långsamt prata om det liv han en gång lämnade, ett liv i fattigdom på Zanzibar. Denna berättelse om ursprung aktualiserar också frågor för hans hustru, Maryam. Hon känner själv inte till sitt ursprung, utan övergavs som nyfödd. Den enda länken till det förflutna, den sista i en rad fosterfamiljer, rymde hon ifrån när hon som sjuttonåring träffade Abbas.

Så här glider perspektiven mellan familjemedlemmarna i Gurnahs berättelse. Han väver samman deras skilda upplevelser av uppbrott och urspungshistorier på ett sätt som jag har svårt att riktigt redogöra för. Jag förstår av recensioner jag läst av den här romanen att inte alla gillar hans allvetande berättarröst. Han tar sig en rätt att betrakta sina karaktärer lite ovanifrån, att sammanfatta hela deras liv. Jag kan förstå det.

Samtidigt gör han det så lyhört, med så mycket förståelse och samtidigt skoningslöshet, att jag inte kan låta bli att tycka om det. Jag är lite mätt på dessa ständiga påpekanden om att det är ”show, don’t tell” som författare ska göra. Det måste väl få finnas olika strategier, olika sätt att skildra sina karaktärer?

Vad romanen vinner på det här sättet är att skriva är en överblick på människors mest intima liv som man väl egentligen aldrig kan få i levande livet. Ingen vet ju allt om någon annan. Det gäller inte minst i en familj. Barn håller hemligheter från sina föräldrar. Ger sig ut och skapar sina egna liv. Föräldrar berättar aldrig allt för sina barn – även om Abbas är ett extremfall som inte berättat något – de är kanske med nödvändighet betydligt mindre i barnens ögon än vad ett helt liv rymmer.

Vad blir då ”den sista gåvan” i allt det här? Sanningen? Går den någonsin att helt förmedla till dem som växt upp under helt andra omständigheter? Och hur ska de som blir kvar egentligen hantera dessa nya bilder av fäder, makar, nära och samtidigt helt okända människor?