Recension

: Novellix Nr 21-24: De blå skorna, Dummy, Stamtavla, Shuno
Novellix Nr 21-24: De blå skorna, Dummy, Stamtavla, Shuno Linda Olsson, Bengt Ohlsson, Karin Ström, Dogge Doggelito
2012
Novellix
7/10

Novellförlaget fortsätter att leverera

Novellix, som lagom till Bokmässan i september släppte Nordiska fyran, ger oss i höst även nr 21-24 i sin novellutgivning. Dessa fyra är alla skrivna av svenska författare, och som vanligt är formgivningen av de små böckerna alldeles otroligt tjusig. Förlagets samarbete med formgivaren Lotta Külhorn vill jag nästan hävda är lika bärande för Novellix som novellerna själva. Novellix är inte ‘bara’ välskriven prosa. Novellix är lika mycket den eleganta paketeringen av denna prosa.

Den första novellen De blå skorna är skriven av Linda Olsson. Berättelsen tar sin början i ett trapphus i Paris där berättarjaget, med sin fars aska i en urna i famnen, kliver in genom dörren till faderns ödsliga lägenhet. Fadern som plötsligt bröt upp från livet i Sverige och flyttade till Paris, en stad som berättarjaget inte ens visste att han hade någon särskild koppling till. Fadern som varit sjuk en tid utan att berätta om det. Fadern som själv tagit hand om allting innan sin bortgång, men som lämnat ett par skor i en kartong på skrivbordet. Ett par blå damskor i storlek 36. Aldrig använda. Det är en fin novell om hur lite vi trots allt vet om de människor som borde stå oss närmast, och om hur vi först när vi inte längre kan få några svar vågar släppa fram alla de där frågorna. Vem var han egentligen, fadern som var så nära men också så långt bort?

Bengt Ohlsson behandlar i sin novell Dummy arbetslivets villkor och vad det gör med vår identitet. Karin gör sin första dag som praktikant på ett företag och hennes första uppdrag är att åka till en byggarbetsplats och presentera en ‘dummy’ för de som arbetar där. De ska smälla upp en banderoll på byggställningarna med texten: HÄR BYGGER VI OM CENTRALEN. OM DU VINKAR TILL OSS KANSKE VI VINKAR TILLBAKA. Uppdraget, som Karin tackat ja till utan att blinka för att visa sig orädd och driftig, är i viss mån lite av ett självmordsuppdrag för självförtroendet. Självklart skiter byggarna i henne och hennes dummy. Självklart inser hon det redan på väg dit. Hon är ung. Hon är tjej. Hon är praktikant. Och hon lär sig redan första dagen att hon måste bli någon annan för att passa i detta arbetsliv. Hon måste prata vassare, hårdare och högre. Hon måste markera sin plats i hierarkin. Bengt Ohlsson har en makalös förmåga att krypa in i huvudet på sina karaktärer och framställa dem fullständigt trovärdigt, oavsett om det är en rädd och inskränkt pastor som i Gregorius, en flicka i yngre tonåren som i Kolka eller en cancersjuk punkstjärna som i Rekviem för John Cummings. Likaså denna gång. Han skildrar Karins osäkerhet, utanförskap och desperata vilja att passa in så väl att jag glömmer att författaren är en medelålders man. Imponerande.

I Karin Ströms Stamtavla handlar det om syskonrivalitet. Huvudpersonen Maria har aldrig lyckats komma över svartsjukan mot sin lillasyster, en svartsjuka som uppstod i samma ögonblick som modern blev gravid igen. Den symbios som Maria och modern levde i förstördes av lillasysterns födelse, och att systern dessutom var både krävande och omåttligt talangfull inom just det område som Maria själv verkade inom, gjorde aversionen än starkare. I novellen åker Maria och hennes mor till Ystad för att gå på systerns, Darias, vernissage på konstmuseet, och ett av verken hon visar blottar Marias alla svagheter. Konst, talang, integritet … eller bara elakhet förklätt i konstnärlig frihet? Jag tycker hemskt mycket om novellens tema – måste man älska någon för att man delar DNA – men jag hade önskat att novellen var mer koncentrerad. Återblickar och berättande partier förklarar systrarnas relation, men det är i de gestaltade mötena systrarna emellan som det verkligen bränner till.

Shuno heter huvudpersonen i Dogge Doggelitos novell med samma namn. Han och två andra killar lockas med på en snattarrunda på varuhuset Obs! av skolans bad boy Tokke. Tokke är rutinerad när det gäller att sno saker, och han vet att det är bäst om man har med några fler på uppdraget. Snuten brukar nämligen ge upp när flera grabbar rusar åt varsitt håll med det de lyckats roffa åt sig. För Shuno är det däremot första gången, och adrenalinet och osäkerheten pumpar i hans kropp. Doggelito skildrar grabbarnas språk med fingertoppskänsla, och han visar en bild av dessa kicksökande killar i förorten som är mångt mycket mer nyanserad än den bild som oftast ges. För handlar det verkligen om tristess och kicksökande? Handlar det inte, egentligen, om att det finns de bland oss som inte har någonting? Som måste gå till skolan i trasiga kläder. Som inte alltid får tillräckligt med mat hemma. Eller som inte kan ta hem sina vänner eftersom man inte kan vara säker på om föräldrarna är nyktra och hemmet städat. Fattigdom och utanförskap – fruktansvärt viktiga teman i litteraturen!

Novellix fortsätter att leverera, och jag ser redan fram emot deras nästa utgivning.

Marie Gröön

Publicerad: 2012-11-08 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-06 14:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4975

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?