Vi lever i ett fängelse. Med den minst sagt starka bilden inleder forskaren och aktivisten Susan George sin bok Deras kris, våra lösningar. Retoriken är så kraftfull att jag skruvar på mig. Deras kris. De få riktigt rika och mäktiga, de George kallas Davosklassen, de som verkligen tjänar på sakernas tillstånd. Och så vi, alla de andra, den stora merparten av jordens befolkning, som får våra livschanser mer eller mindre begränsade av de där rikastes ambitioner.

Vi och de. Varningsklockorna ringer på ren automatik. Kan vi verkligen skylla jordens och mänsklighetens tillstånd på någon annan? Är det inte vår livsstil som är ohållbar, vi som borde köpa ekologiska tomater och miljöbilar för att rädda planeten … Eller, vänta nu. Har hon kanske en poäng i alla fall?

Vi lever i ett fängelse och fängelset består i att vi låter helt fel saker utgöra murar, utgöra gränserna vi kan leva inom. George tecknar det som cirklar inom cirklar: i det nuvarande samhällssystemet är det finansväsendet som ges störst tyngd, därefter ekonomin i allmänhet, så samhället, och så, innerst, jordens resurser. Utmaningen vi står inför är att kasta om cirklarnas ordningsföljd, så att vår yttersta gräns istället består av jordens resurser och finansväsendet blir det minst viktiga.

Ekonomi och handel ska vara verktyg för människor istället för tvärtom, skulle man kunna säga. Och för att kunna ändra på det så måste vi kanske just kunna uppfatta mänskligheten som ett stort ”vi” med gemensamma intressen av större social och ekonomisk rättvisa och av att förhindra att våra behov och drömmar förkrymps till faktorer i de allra mäktigastes lönsamhetskalkyler.

Susan George hör till de där imponerande personligheterna som står stadigt med ena benet i forskning och det andra i aktivism. Hon skriver personligt, indignerat och med värme och hon lyckas kombinera de stora dragen med mängder av konkreta exempel. Det gäller inte minst hur människor faktiskt lyckas gå samman och förändra, något George själv förstås också är ett exempel på. Det kan handla om resurser som vatten och föda, skuldsättningen av fattiga länder, möjligheten att beskatta finansiella transaktioner (inte alls så svårt som det påstås, menar George), eurokrisen, konflikter eller klimatflyktingar.

Hon understryker visserligen att det inte finns en lösning, inte något färdigt koncept, men det finns en mängd konkreta förslag, lösningar på vägen, delrevolutioner. Det som behövs, menar hon, är inte en enda stor omkastning av systemet, utan just många små revolutioner. Till det innehåller Deras kris, våra lösningar gott om inspiration. Själv hedersordförande i franska Attac får George organisationens slagord att kännas nåbart – kanske är faktiskt en annan värld möjlig.