Hanne Ørstaviks nyaste bok är förlagd till hamnstaden Málaga i södra Spanien. En stad jag själv bott i och nyligen återvänt till. En stad som lyser av kontraster; starkt präglad av såväl sin historia som sin modernisering. Det tycks vara en perfekt fond till en dov, sinnlig Hanne Ørstavik-roman. Den tidigare, Det finns en stor […][...]

Jag läste Hanne Ørstavik första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Då hette boken Tiden det tar. I fokus var kroppslig erfarenhet i förhållande till språk och familjerelationer och jag minns det som en roman som pågick mycket långsamt, både i huvudpersonen och i mig, efteråt. 2016 har Ørstavik hunnit ge ut ett […][...]

Hon ställer ifrån sig den tomma tallriken, böjer sig fram och sätter fötterna i golvet, hon reser sig och vet bara en sak, hon ska in i köket och rosta sig en brödskiva till. Detta! Tillståndet där allt annat är bortrensat. Där allt runtomkring är tomt. Där till synes små handlingar blir de viktigaste och […][...]

Att vilja nå fram till något som undflyr en, att se motståndet tydligt men ändå inte veta hur man ska forcera det. Det är en rörelse som finns i texten. Berättarjaget i boken är författare. Hon har länge velat skriva en roman om sin farmor, en kvinna som i unga år kände kallelsen att bli […][...]

Det behövs ingen deckardöd för att en bok ska bli spännande. Vecka 43, om en nyinflyttad doktor i litteraturvetenskap, blir något av en litteraturvetenskaplig thriller. Allt synes hända under vecka 43, men faktiskt händer inget som skulle nå dagstidningars rubriker eller en deckardrottnings sidor, men ändå händer allt, inne i en skör människa. Solveig heter […][...]