Recension

: På terassen i mörkret
På terassen i mörkret Hanne Ørstavik
2016
Kabusa
6/10

Terapistycke utan fördjupning

Utgiven 2016
ISBN 9789176590294
Sidor 214
Orginaltitel På terassen i mørket
Översättare Lotta Eklund

Om författaren

Hanne Ørstavik
Foto: Pete Pacifica

Hanne Ørstavik född 1969, är en norsk författare. Hon debuterade 1994 med romanen Hakk och har sedan dess vunnit ett flertal litteraturpriser i hemlandet, till exempel Bragepriset 2004. På svenska finns: Lika sant som jag är verklig (2000), Tiden det tar (2001), Kärlek (2002), Vecka 43 (2003), Prästen (2004), kallet – romanen (2007) och 48 rue Defacqz (2011).

Sök efter boken

Hanne Ørstaviks nyaste bok är förlagd till hamnstaden Málaga i södra Spanien. En stad jag själv bott i och nyligen återvänt till. En stad som lyser av kontraster; starkt präglad av såväl sin historia som sin modernisering. Det tycks vara en perfekt fond till en dov, sinnlig Hanne Ørstavik-roman. Den tidigare, Det finns en stor öppen plats i Bordeaux, som kom på svenska tidigare i år, gjorde starkt intryckt på mig och hade mycket av det som en modern relationsroman alltid borde ha – mörker, eftertanke och en intensiv platsnärvaro som bryts av med olika typer av perspektiv.

Till stor del är På terrassen i mörkret en direkt uppföljare till Bordeaux-boken. Huvudperson är socialantropologen Paula, som nyligen brutit upp ur en destruktiv relation med Jostein. Förhållandet har liksom i den förra boken balanserat mellan inre samvhörighet och sexuellt avvisande. Jostein lever precis som Johannes i Det finns en stor öppen plats i Bordeaux ett sidoliv, som inkluderar andra kvinnor, trekanter, barer och bordeller – ett liv som Paula inte inkluderas i. Han kallar henne fjärilen, kallar henne ljus, men hon blir aldrig någon av alla dem som han är sugen på. Någon han vill knulla med.

Ramarna är alltså desamma som förut. På terrassen i huset Málaga finns också biologen Vera från Ecuador, som får en sorts terapeutfunktion i Paulas bearbetande av relationer och barndomsminnen. Men där den förra boken fördjupades och fick sin kraft i Ørstaviks språkliga platsskärpa stannar den senare upp. Förmåga att ladda varje detalj i miljö och möten och få dem att verka betydande för romanen som helhet finns helt enkelt inte. I stället pendlar Ørstavik mellan samtid, minnesbilder och livsfrågor utan att vare sig utveckla eller kasta omkull tidigare projekt. Här finns, som sagt, skärvor av en raserad relation, en fader som aldrig går att nå, en moder som lämnar en flicka någonstans på fjället. Men inget av det blir särskilt intressant eftersom det saknar intensitet och snabbt övergår i nya tankar, nya scener och mest blir en ytlig rundgång.

Det som i någon mening för utvecklingen framåt, och som hade kunnat göra På terrassen i mörkret till en riktigt intressant fortsättning på Ørstaviks förra bok är eskortprojektet Paula inleder i början av boken. Mellan terapistyckena, i de tillfälliga mötena på Málagas barer och havsterrasser, finns den mest synbara förbindelsen mellan Paulas förflutna och romanens nu. Här anar jag mörkret och frustrationen från förra boken. Här finns en spänning i det faktum att Paula mot betalning ger sig sexuellt och socialt till män som hon samtidigt ömmar för.

På terrassen i mörkret låter mig ana ett skevt tillstånd. Den sorg och förvirring som en avslutad relation kan lämna efter sig, men samtidigt en styrka. Ett djävlaranamma som hade kunnat lyfta Paula och alla nyligen separerade relationsdeppiga mot något annat. Om inte ett nytt liv så åtminstone hämnd, handling eller insikt. Dessvärre ältar den här romanen för mycket för att nå dit.

Anna Carlén

Publicerad: 2016-08-04 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-03 21:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6642

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?