Det är lätt att falla pladask för Maja Säfströms djurillustrationer. De är enkla men detaljrika på en gång, finurliga och söta i stilrent svartvitt, men samtidigt tillräckligt realistiska för att kunna bli en faktabilderbok som Fantastiska fakta om djur. Här får man till exempel veta att myror saknar lungor, att kolibrier är de enda fåglar som kan flyga baklänges och att getter har rektangulära pupiller.

Ungefär så lösryckta fakta består boken av – någon eller några meningar per djur – och väldigt ofta väcker de fler frågor än de besvarar. Till viss del är det nog bra, man får lust att lära sig mer och hitta ytterligare läsning, men ibland är det lite frustrerande. Den som läser högt för ett frågvist barn får nog famnen full med klurigheter, som man förstås kan besvara med ett ”Jag vet faktiskt inte, men det måste vi försöka ta reda på!”

Själv kan jag, så stor jag är, vara en rätt otålig läsare och blir ganska ofta frustrerad. Hur då? Varför då? Jag vill veta mer NU. Varför gråter krokodiler när de äter? Om pandors matsmältningssystem inte är anpassad efter bambu, varför äter de ändå bara det då? Vad är det anpassat till? Vad är det som gör det mer korrekt att säga att zebror är svarta med vita streck än tvärtom? Om isbjörnar inte egentligen är vita, utan har genomskinlig päls som reflekterar den vita snön, skulle de då se gröna ut på en gräsmatta? Och hur kan man se pingvinbajs från rymden?

Det är svårt att inte jämföra lite grann med Lotta Sjöbergs faktabilderböcker om respektive is, ägg och hjärtat. Där finns ett sammanhängande tema som belyses från massor av olika håll, men det finns alltid ett sammanhang att sätta in kunskaperna i, de blir liksom inte hängande. Det kan verka som en lite orättvis jämförelse, just eftersom ”djur” är ett så mycket spretigare ämne, men det är också min poäng. Iögonenfallande fakta är roligt, men sen vill jag ha mer.

Även om jag gärna skulle tapetsera ett barnrum, eller kanske vilket rum som helst, med Säfströms bilder har jag alltså en lite mer blandad känsla för texterna. Ibland hade de kunnat vässas en liten smula, för att inte väcka ännu fler frågor, och väldigt ofta hade jag klarat mig utan dessa evinnerliga utropstecken. Ungefär varannan mening slutat med utropstecken i Fantastiska fakta om djur och ja, jag fattar att det är för att de är så fantastiska. Fast kan jag inte få uppleva det själv? Det blir som en sorts påträngande läsanvisning: Förundras, dammit!

Kanske lider jag av något sorts utropsteckenfobi? Jag blir nästan provocerad. Barnsligt motvalls. Nähä, för jag kanske inte känner för att förundras. Det där har jag faktiskt hört förr.

Fast, ja, jag visste till exempel att uttrar håller varandra i handen när de sover för att inte flyta ifrån varandra. Bilden på dem är precis lika underbart söt för det.

Allt är dock inte sockersött, precis. En alternativ underavdelning hade kunnat heta ”Fantastiskt äckliga fakta om djur” – det kanske vore något för en uppföljare? Att myror håller bladlöss som boskap och ”dricker en söt vätska ur deras rumpor!”, till exempel. Eller att havslädersköldpaddor kissar genom munnen, att myggor passar på att kissa när de suger blod från dig eller att flugor ”kräks på sin (din) mat innan de äter den”. Fast det hade man ju kanske hellre sluppit veta?