Ett år efter succédebuten Fantastiska fakta om djur har nu en uppföljare kommit, Fantastiska fakta om djur från förr.

Arkitekten och illustratören Maja Säfström använder samma manér som i första boken. Det är svartvita teckningar, på en och samma gång lekfulla och realistiska. Det är korta, raka fakta med en knorr på slutet.

Pteraspis var en fisk helt utan fenor

I den första boken handlade det om nu levande djur, många av dem vardagliga som fjärilen, andra lite mer exotiska som sjöhästen. I uppföljaren är temat utdöda arter. Här möter läsaren, kanske för första gången, Dickinsonia Costata, opabinia och helicoprion samt ett femtiotal andra djur.

Många av dessa fiskar, fyrfotingar och kräldjur har varit utdöda i hundratals miljoner år. Ett exempel på det är cameroceras, som numera påträffas i form av strutformad fossil i kalksten. Andra, som dronten på Mauritius eller den australiska pungvargen har dött ut i historisk tid (1600-talet) respektive modern tid (1930-talet).

Uppföljaren är lika generös i sitt omfång som den första boken. Varje djur får ett eget uppslag. Därmed uppstår en naturlig blädderrytm som passar bra vid högläsning för barn. Teckningarna är synnerligen varierade och fantasieggande. Och det är verkligen en ögonöppnare att vår planet alstrat så många olika slags livsformer.

Hur kunde exempelvis en så omöjlig skapelse som platybelodon, en tidig släkting till dagens elefanter, ens uppstå? Platybelodon hade två spadformade tänder längst ut på underläppen, om man ska tro Maja Säfströms teckning, förutom två nedåtpekande betar. Den ser glad ut, besten, men måste haft svårt att gräva med ”spaden” med tanke på betarna!

Jag blir upprymd av bekantskapen med synthetoceras som såg ut som en hjort, men med ett Y-format horn på nosen. Här har vi alltså en faktisk föregångare till fantasyns enhörning.

Det är även uppfriskande att de ymnigt förekommande dinosaurierna är helt bortvalda här. Urvalet blir nog så fantastiskt ändå. Och djurnamnen är lika tungvrickande som i dinosaurieböckerna. Pröva att säga ”haikouichthys” och ”Josephoartigasia Monesi”!

Sammantaget känns dock uppföljaren aningen mindre spänstig än den första boken. Här saknas de egendomliga motsägelser som var så uppfriskande i debutboken. Där fick vi veta att en uggla kan vrida huvudet nästan ett helt varv, men den kan inte röra ögonen. Där läste vi även att tornseglaren kan sova fastän den flyger.

Sådana roliga motsägelsefulla fakta får liksom inte plats när man pratar om en utdöd gigant som jättesengångaren. Det räcker med att konstatera att den var stor som ett tvåvåningshus och därför varken kunde eller behövde klättra i träd. Slut på det fantastiska. Kontrasterna mellan ”vanlighet” och det överraskande exotiska, som var ett så stort värde i första boken, saknas till stor del i uppföljaren.

I stället, eller kanske just därför, har Maja Säfström tillfört ett nytt element: vissa av de utdöda djuren har pratbubblor.

”Vi löser problem genom att resonera” säger exempelvis den noshörningsliknande embolotherium som hade ett stort ben på pannan som var för ömtåligt för att slåss med.

”Jag är inte så intelligent, men jag är inte så särskilt smart heller” säger coryphodon som hade naturhistoriens minsta hjärna i jämförelse med kroppsstorleken.

Sådant går eventuellt över huvudet på de minsta, men vi vuxna ska väl också ha lite roligt. Tyvärr blir den delade upplevelsen därmed aningen mindre.