Recension

: Drakarna
Drakarna: Sagan om Talon Julie Kagawa
2016
HarperCollins Nordic
6/10

Drakar som inte riktigt når ända upp

Utgiven 2016
ISBN 9789150917925
Sidor 409
Orginaltitel Talon
Översättare Susanne Andersson
Först utgiven 2014

Om författaren

Julie Kagawa bor i Sacramento, USA, med make och husdjur. Hon har ett par bokserier bakom sig innan Drakarna och har även arbetat som hundtränare och i bokhandlar. Förutom att skriva böcker tycker hon om att skulptera och måla.

Sök efter boken

Ember Hill och hennes tvillingbror Dante är drakar. De, och samtliga i deras släkte, tvingas gömma sig bland människorna i mänskliga kroppar efter att nästan ha blivit utplånade av drakdräparorden Sankt Göran. Syskonen skickas till soliga Kalifornien för att lära sig passa in i samhället innan deras riktiga utbildning börjar. Samtidigt anländer även soldaten Garret, med målet att hitta en gömd drake och utplåna den. När han och Ember möts krockar bådas världsuppfattningar.

Boken börjar, såklart, med att Kagawa introducerar oss för den nya världen. Det är till en början intressant med den moderna bakgrunden med mobiltelefoner och surfplattor i kontrast mot mytomspunna varelser och hemliga sällskap. Man sugs in i det hela snabbt, men det blir snart för mycket. Författaren tar i väl hårt för att se till att vi förstår hur det hela fungerar, vilket tyvärr resulterar i att hela första delen av historien kantas av upprepningar och onödiga förklaringar, och därmed blir onödigt tung och långtråkig.

Det var drakarna som lockade mig att läsa den här boken, trots de kluvna uppfattningar om den som har cirkulerat på internet. Ett samhälle där de gömmer sig mitt bland oss låter drömlikt, även om tillvaron är allt annat än harmonisk för vare sig Ember eller Garret. Drakarna gör mig heller inte besviken; de är mäktiga, respektingivande och fantasieggande:

Fjällen på hans kropp var djupt marinblå, som havsdjupen, och ögonen glänste som guld i mörkret. En segelliknande fena löpte mellan de krökta, ebenholtssvarta hornen, hela vägen ner till spetsen av hans graciösa svans. Den svepte han runt sig när han slog sig ner på marken och studerade mig.

Beskrivningarna av drakarna och av karaktärernas känslor görs med beröm, men dialogen lämnar ibland övrigt att önska. Den skaver och känns obekväm. Ofta när ny information behöver introduceras görs det uppenbart och stapplande, och förtar mycket av händelseutvecklingens spänning.

Drakarna är också till stor del en berättelse vi sett förut, och blir med det också lätt att förutspå. En omöjlig kärlek, en kärlekstriangel, kampen mot det onda och ifrågasättandet av auktoriteter är inget nytt och det är synd att boken inte når upp till de höjder som beskrivningen lovade. Den faller in i mängden av andra ungdomsböcker på liknande teman. Samtidigt är de  vanliga av en anledning. Det faktum att man redan vet ungefär vad som kommer hända förstör inte spänningen, utan snarare förstärker den. Man vill se vissa personer tillsammans och den slutliga uppgörelsen närmar sig i slutet med stormsteg vilket trissar upp spänningen.

Det boken lyckas med är också det viktigaste. Den griper tag i läsaren. Det är framför allt andra halvan som håller ett mycket högre tempo och där mycket av det man önskat sig börjar hända, och annat därtill. Efter att ha känt mycket tveksamhet genom början har plötsligt 100 sidor bläddrats förbi i en rasande fart. Det märks att Kagawa är en van författare som vet vad hon gör, och det skulle inte förvåna mig om jag snart sträcker mig efter uppföljaren.

Sofie Eliasson

Publicerad: 2016-08-06 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-04 09:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6644

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?