Recension

: I det vilda
I det vilda Lisa Zetterdahl
2022
it-lit
6/10

Suggestivt om vildhet

Utgiven 2022
ISBN 9789198743579
Sidor 139

Om författaren

Lisa Zetterdahl är född 1983 och bor i Malmö. Hennes debut, diktsamlingen Hästar, utkom 2021 och nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. 2022 kom hennes roman I det vilda.

Sök efter boken

Lisa Zetterdahl romandebuterar med en suggestiv – och något bångstyrig, skildring av ett stilla villaområde som borde vara tillrättalagt och civiliserat, men som hotas av ”det vilda” i olika former. Romanen är uppdelad i tre delar som bara löst hänger samman med varandra och som tar avstamp i tioåriga Esthers liv.

Esther balanserar på gränsen mellan det ociviliserade barnet och den vuxna människan som en självklar del av samhällsflocken, och hennes tillvaro präglas på olika sätt av sökandet efter tillhörighet och vuxenblivande. Hon är ny i klassen och försöker hitta en vän, hon rör sig från person till person, testar och träder över gränser; försöker hitta sin plats i ett sammanhang där alla regler är outtalade men i allra högsta grad närvarande.

Esther lämnas sedan därhän när den andra delen av boken tar vid. Här får läsaren följa en grotesk historia, som utan att riskera att avslöja för mycket, handlar om mord och kannibalism. I den tredje delen övergår texten i en än mer suggestiv, prosalyrisk skildring av något sorts hot mot familjefriden i villasamhället. Delarna binds ihop snarare runt sitt koncept av det vilda (det omänskliga? det urmänskliga? Tolkningen är upp till läsaren) än en kronologisk sammanhängande handling. Det hade kanske fungerat fint om de två sista delarna varit lika starka som den första. Den delen stannar kvar efter läsningen och känns allra mest drabbande; i de två senare delarna har Zetterdahl luckrat upp länken till verkligheten för mycket, kanske i ett försök att gräva djupare i ”det vilda”. Tyvärr placerar detta texten utanför igenkänningens gränser och gör den mer abstrakt, mindre angelägen för läsaren.

Det är med Esther det bränner till, redan från början, när det vilda tillåts fungera i barnen, i deras vardag i villaområdet; när texten drar mot det äckliga och ibland störda som kan avfärdas som påhitt av barn men som likväl lämnar en avsmak i munnen. Det manifesteras tidigt. Det första kapitlet, precis som hela den första delen, har den mycket talande titeln ”Katarina Fors bröst”:

Katarina Fors bröst smakar smuts. De fyller min mun och jag gapar. Bröstet, bröstvårtan, fast mest smaken, den mjölkiga hinnan som väl aldrig ska försvinna.

Och det fortsätter så, någonstans inom ramen för vad barn gör, men trots allt balanserandes på en gräns: Esther lägger en död gråsugga i trosorna, leker sex med alla sina vänner, äter kaninbajs för att imponera. Så blir Esther, barnet, på samma gång svårt att avfärda – det är ju ett barn, och avskyvärt – ska barn verkligen hålla på så? Man vill vända bort blicken bara för att inse att impulsen förmodligen inte är något annat än ett uttryck för att man gått på myten om människan som behaglig – och tam.

Nadja Gollbo

Publicerad: 2022-12-02 00:00 / Uppdaterad: 2022-12-01 23:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8915

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?