Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789127121959 |
Sidor | 260 |
Orginaltitel | Trois femmes puissantes |
Översättare | Ragna Essèn |
Först utgiven | 2009 |
Baksidestexten och titeln utlovar en berättelse om tre ”starka” kvinnor. Och det är den här boken onekligen. Men det är en styrka som paras med låga känslor som hämndlystnad och egoism, samtidigt som den aldrig viker i sitt krav på bevarad värdighet. Och det är också en bok som växer utöver sitt ursprungliga åtagande, och genom de tre kvinnoödena skildrar den familjer; föräldrar, barn och generationsmönster, och genom dem i sin tur också ett helt samhälle, framför allt på en globaliserad nivå där länder binds ihop av emigration, arbetskraft och koloniala arv.
I bokens första berättelse reser Norah, uppväxt i Frankrike men med senegalesisk far, till Dakar efter en kallelse från fadern. Han övergav henne, hennes mor och hennes syster när Norah var runt tio år, och hon har aldrig haft någon bra relation till honom. Men nu behövs hon, för att hjälpa brodern Sony som fadern tog med till Afrika och vars liv idag tycks ha stannat upp trots all den utbildning och de resurser som fadern satsat på honom.
Den andra berättelsen skildrar Rudy Descas, en misslyckad köksförsäljare och före detta lärare som under en dag slutligen konfronteras med den händelse i det förflutna som format honom – och i hans egna ögon dömt honom till misslyckande och meningslöshet. Den starka kvinnan här är hans hustru Fanta, som följt med honom från Senegal till Frankrike bara för att upptäcka att hon inte kan få jobb och att hennes man blir alltmer främmande för henne.
Slutligen får man också följa Khady, en ung änka som fastnat i en sorgens apati och som av sin mans familj sänds iväg mot det avlägsna Frankrike. Den här berättelsen är kortast, men den är bitvis nästan outhärdlig att läsa. Om de tidigare historierna är sorgliga och situationerna de skildrar stundtals känns hopplösa så blir det här helt nattsvart. Khadys öde återberättas i ett obarmhärtigt sakligt återgivande av misären i människosmugglarnas och de korrupta tjänstemännens händer på vägen mot ett hägrande Europa.
Bokens mest centrala frågor handlar om familjer och relationer: vilka åtaganden har man mot sina föräldrar, mot sina barn, mot sina medmänniskor över huvud taget? Och mot sig själv? Norah har alltid haft ett dåligt förhållande till sin far, och egentligen ett ganska oproblematiskt sådant. Men när hon i och med Afrikaresan möter minnena av den egna barndomen slås hon också av den egna modersrollen – hur känner hon egentligen gentemot den egna dottern Lucie? Och Rudy ställer sig frågan varför Fanta egentligen valt att stanna hos honom när han så uppenbart gör henne deprimerad och när han inte ens förmår älska sin egen son, som han upplever stjäl Fantas kärlek från honom? Hur kan han bryta sig ur den nedåtgående spiral han hamnat i?
Man får inga enkla svar, tvärtom har NDiaye lyckats skapa genuint mänskliga karaktärer, med många otrevliga och svårsmälta drag. En del av hennes skicklighet ligger i att hon ändå inte gör karaktärerna onda, eller får oss att känna avstånd till dem, tvärtom känner man igen sig själv alltför väl. Khady minns hur hon slösade bort de tre år hon hade med sin man innan han dog på att vara helt besatt av att få ett barn och aldrig kunna njuta av stunden. Rudy ältar sina egna elaka repliker till Fanta, och både försvarar och fördömer inför sig själv det humör han utvecklat som gör hans fru och son nästan rädda för honom. Och Norah som inser hur hennes far manipulerat henne hela hennes liv låter honom ändå fortsätta – även om här också finns insikten om hur ensam och svag fadern är, hur lite han till sist har kvar som resultat av sitt intrigerande.
NDiaye har ett språk som kanske bäst kan beskrivas som fängslande. Det går mellan att vara drivet och spännande som i en deckare när hon efter hand låter karaktärernas förflutna träda i dagen, och rent trollbindande, när karaktärernas tankar vandrar, tvångsmässigt upprepande och återkommande till smärtpunkterna som driver dem. Varje berättelse är skriven ur en karaktärs synvinkel rakt av, och när man befinner sig i deras huvuden köper man helt deras subjektiva syn på verkligheten. Vid något tillfälle i varje berättelse tycks de vara nära det sinnessjuka, det avtrubbade eller det hypnotiserade, och språket förstärker detta intryck på ett mycket starkt sätt.
Slutligen börjar jag återigen att fundera kring titelns styrka: handlar den framför allt om kvinnornas uppenbara mod och förmåga att kontrollera och uthärda sin egna situation och göra den bästa av den, eller om deras förmåga att förlåta dem som svikit dem? Även om boken inte svarar direkt på vari storheten och styrkan i det mänskliga egentligen ligger så visar den hur man som individ kan leva vidare genom förödmjukelser och bakslag, och hur man dessutom kan lyfta andra människor och stödja dem samtidigt som man själv lider. Tre starka kvinnor är väldigt långt från feelgood, men en hyllning till människan är den.
Publicerad: 2010-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2010-10-21 23:58
4 kommentarer
[...] mer: Natur och Kultur, Adlibris, Bokus, DN, GP, Smålandsposten, SvD, Dagens Bok Share this:FacebookTwitterLike this:GillaBli först att gilla denna [...]
#
[...] Läs mer: Natur och Kultur, Adlibris, Bokus, DN, GP, Smålandsposten, SvD, Dagens Bok [...]
#
[…] Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker […]
#
[…] Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).