Recension

: Paradisbaden
Paradisbaden Akli Tadjer
2015
Sekwa
5/10

Fransk morbid feel-good

Utgiven 2015
ISBN 9789187648304
Sidor 272
Orginaltitel Les thermes du Paradis
Översättare Alexandra Dumas

Om författaren

Akli Tadjer är fransk-algerier född 1954 i Paris. Han studerade till journalist och debuterade som romanförfattare 1984. Tadjer arbetar även som manusförfattare för TV och film. Paradisbaden är hans första roman översatt till svenska.

Sök efter boken

Adèle Reverdy är begravningsentreprenör och hennes bästa vän och kombo Leïla är rekonstruktör, sminkös som arbetar med lik alltså. Det är jobb som inte är särskilt attraktiva i jakten på kärlek, utan snarare skrämmande. Skrämmande jobb som även kan användas medvetet till att jaga bort män man inte vill ha kontakt med. Den taktiken använder de två parisborna då och då. Adèles trettioårsdag är i annalkande och då har hennes syster planerat en ordentlig fest, med målet att hitta Adèles stora kärlek, eller i alla fall någon som duger att krama om i nattens mörker.

–Min kära lillasyster, jag önskar så att du ska bli lycklig. Jag önskar att du hittar någon som älskar dig och som du älskar tillbaka. Jag önskar att du får ett blomstrande kärleksliv, eller ja, det behöver inte ens vara blomstrande, ett vanligt skulle räcka. Förstår du vad jag menar?

Systern Rose är Adèles raka motsats, hon är vacker och har fler män att välja bland än vad hon behöver. Under födelsedagsfirandet händer dock det som Adèle, hennes syster och Leïla väntat på; Adèles fötter sopas undan av ett par mörka masserande händer. Léo, den före detta akrobaten, den numera blinda massören, tar Adéle med storm och snabbt inleds en omvälvande relation. Adèle blir sedd men inte dömd och Léo skräms inte iväg av hennes arbete eller stora näsa. A perfect match. Ändå möter de motstånd hos sina vänner som bara kan se problem, vad själva problemet är känns dock inte helt klart. Att Léo är blind är en situation Adèle behöver anpassa sig till men knappast något att fly ifrån, tänker jag.

Akli Tadjer har ett språk och en grund som ter sig väldigt komisk, men det ger inte riktigt det lyft som behövs när det på andra plan är så stereotypt, och det tycker jag är synd. I sann chic-lit-anda kretsar Paradisbaden kring att finna kärlek åt Adèle, även om de andras relationer aldrig varit direkt superlyckade. Huvudpersonen utsätts för dråpliga situationer, har en rad misslyckade romanser, gör bort sig men behåller ändå en liten gnutta värdighet. Kontrasterna mellan Adèle och de andra kvinnliga karaktärerna är extrema. Hon är så ful, så ful och tröstäter jordnötsringar och kondenserad mjölk på tub och de andra är så vackra så att ögonen trillar ut när man ser dem, där finns inga fel att hitta. Alltså, just det är lite tråkigt och handlingsmässigt så är det hela väldigt förutsägbart.

Samtidigt så är det lagom och mysigt, inte särskilt spännande men inte heller genomtråkigt. Humorn och det makabra väger upp klyschigheten. När Tadjer beskriver liken som rekonstrueras blir det aldrig obehagligt utan istället fascineras jag av de målande beskrivningarna över hur de döda kropparna tas om hand. Den franska ocensurerade romantiken lyser också igenom och skiljer sig från många andra brittiska chic-lit och feel good. Paradisbaden är lite mörkare, lite mindre klämkäck, men jag skulle önska mig lite mer av det mörka och dråpliga.

I slutändan är det alltid döden som vinner. Allt annat är småpotatis, som pappa brukade säga när han hade avslutat en affär. En begravningsentreprenörs filosofi, men kloka ord ändå.

Rebecka Horn

Publicerad: 2015-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-10 22:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6122

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?