Recension

: Timme noll
Timme noll Lotta Lundberg
2014
Natur & Kultur
6/10

Flerstämmighet utan helhet

Utgiven 2014
ISBN 9789127139701
Sidor 372

Om författaren

Fotograf: Pelle Johansson

Lotta Lundberg, född 1961 i Uppsala, numera bosatt i Berlin. Hon har tidigare bland annat arbetat som lärare och reseledare i Östeuropa. Hon debuterade med romanen Låta sig hända 1998 och har sedan dess skrivit ett antal romaner samt medverkar regelbundet i svensk dagspress. Hennes roman Timme noll tilldelades Sveriges Radios romanpris 2015.

Sök efter boken

Varje år brukar jag söka till juryn för Sveriges Radios romanpris och varje år brukar jag få ett vänligt tack för min ansökan. Varje år brukar jag fundera på om jag ska läsa de nominerade böckerna och leka skuggjurymedlem och varje år rinner det ut i sanden, eftersom det är för få av de nominerade böckerna som jag verkligen har lust att läsa. För två år sedan var en av dem Lotta Lundbergs förra roman Ön och i år var det hennes senaste, Timme noll, som i slutänden också tilldelades priset.

I Timme noll finns det tre tidsplan, tre platser, tre huvudpersoner, som vid första påseende inte har särskilt mycket gemensamt, ett på senare år inte helt ovanligt grepp som kräver en viss skicklighet för att fungera. Redan från början funderar läsaren på hur de tre historierna hänger ihop, var den gemensamma nämnaren finns, och det gäller att göra dem intressanta var och en för sig men också att smyga in små ledtrådar, göra det möjligt att ana något lite av hur pusslet kommer att te sig när det är färdiglagt, även om det helst ska bli en rejäl överraskning någonstans på vägen.

Den första vi möter är Hedwig Lohmann, medelålders författare i ett sönderbombat Berlin 1945. Hon, som de flesta andra, är till döden trött, märkt av alla umbäranden också de civila ickejudarna fick genomlida. Hennes kropp lyder henne inte längre, inte heller hennes tankar, därtill är de för upptagna av sorg, saknad och utsatthet. Kanske också av sveket, Hitlers svek, för hon är en av alla de som röstade på honom och hans parti, i tron att hans politik skulle leda till något bättre, men mest det egna, mot dottern hon fått med en judisk man.

Den andra är Isa i Uppsala som i mitten av 1980-talet försöker skapa ordning och reda i världen med hjälp av en psykolog. Hon ”forskar” i olika ämnen och använder gärna hisnande formuleringar och metaforer. Diagnosen är oklar och symtomen ganska vaga men vissa våldsamma tendenser kan anas och det är tydligt att hon är osedd och känner sig oälskad.

Slutligen är det Ingrid som 2004 håller på att förlora sin man till Parkinsons sjukdom och kanske till en annan kvinna. De har flyttat till en ö i skärgården för att han ska kunna fortsätta i sitt yrke som präst, trots sjukdomen. En liten behändig församling, ett vackert hus, lugn och ro… Ingrid har givit upp sin karriär men nu börjar hon undra hur det hela har gått till. Hon känner inte längre igen sig själv och när de vuxna barnen kommer på besök tvingas hon se sitt äktenskap utifrån på ett annat sätt.

Det är Hedwigs berättelse som är den dominerande, delvis för att den inleder och sätter an tonen men kanske främst på grund av ämnet och tiden. Andra världskrigets vidrigheter som aldrig får glömmas är bakgrunden till de vidrigheter som begås när freden inträtt. Svälten och bristen är en sak, det ständiga hotet om våld och våldtäkt en annan. Och hela tiden skammen och skulden, förnekelsen, rationaliserandet. För den förlorade dottern hade kanske inte behövt förloras, hade faktiskt kunnat räddas om Hedwig handlat annorlunda.

För mig känns flerstämmigheten här inte helt lyckad, de olika historierna skapar inte så många speglingar och ekon att de känns fullt ut befogade och trots min faiblesse för olyckliga flickor har jag svårt att ta till mig historien om Isa, även om det bränner till vid ett tillfälle och då handlar det också om en sårig mor/dotterrelation.

Lotta Lundberg är sällan bekväm, hennes romangestalter är ofta suddiga i konturerna men fyllda av konflikter. De funderar på vad som är rätt och fel men har ofta svårt att finna svaret – eller att agera utifrån det men just den där suddigheten gör att jag i slutänden har svårt att engagera mig tillräckligt i deras öden. Genomgående här är frågeställningarna kring hur de val man gör i livet påverkar inte bara en själv utan också andra men trots att det egentligen är mycket intressant räcker det för mig inte för att göra den här boken till en helhet. Kanhända hade det varit lättare om jag haft en egen relation till Cordelia Edvardson, vars minne boken tillägnats – Cordelia som var verklighetens förlorade dotter.

Saga Nordwall

Publicerad: 2015-05-10 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-10 18:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6121

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?