Recension

: Vera
Vera Anne Swärd
2017
Albert Bonniers förlag
7/10

Så många hemligheter

Utgiven 2017
ISBN 9789100172336
Sidor 345

Om författaren

Anne Swärd (född 1969) debuterade 2003 med Polarsommar för vilken hon nominerades till Augustpriset. För uppföljaren Kvicksand (2006) erhöll hon Mare Kandre-priset. Hon är översatt till arton språk, däribland engelska, franska och ryska.

Sök efter boken

Sandrine kommer vid andra världskrigets slut till Sverige som flykting, under falskt namn och med någon annans bagage. Och väldigt mycket eget. Sju månader senare står hon brud och träder in i familjen Ceder. Bröllopet äger rum en vinterdag på en ö längst ute i skärgården och den yttre kölden och isen är ett förebud om vad det innebär att vara en del av denna familj, medan det drama som utspelar sig på bröllopsnatten är som något ur en myt, en skräckens saga.

För Sandrine har hemligheter men de motsvaras gott och väl av vad familjen har och nyttan kan tyckas ömsesidig när hon på sätt och vis offras på familjehederns altare. Tystnaden och ytan är allt men det finns någon som rör om i det hela; makens bror, som är fara och risk men också hopp om något annat när det känns som om tillvaron blir allt trängre; svärmodern med sina krav, maken med sina, svågern och svägerskan och de andra.

Den stora behållningen är stämningen, den både ödesmättade och sinnliga. Jag dras med i Sandrines lust och längtan, trots att hon är svår att komma inpå livet, hennes skam och förtvivlan. Och till sist skulden hon försöker sona. Pusselbit läggs till pusselbit, som så ofta, och till sist står bilden fram i all sin obarmhärtighet, samtidigt som den inte är någon överraskning.

Det är något problematiskt med att hemligheterna alltid måste vara desamma, även om det här är en rejäl trave av dem. Något skevar i författarens sätt att placera ut ledtrådar när man redan från början känner sig ganska säker på vad som kommer att avslöjas. Det är en historia som berättats förr, flera historier som berättats förr, och det krävs något extra för att det inte ska kännas som lite för välbekant, vilket det gör här. Ibland känner jag mig också vilse i tiden, det känns som långt tidigare än sent fyrtiotal, som om släkten stannat i fornstora dagar i seklets början.

Ändå följer jag gärna med till den stora men ändå klaustrofobiska våningen, de utdelade ampullerna med sömnmedel, de nattliga vandringarna. Jag tänker på Fanny och Alexander, på familjekretsen, hemligheterna som alla känner till och kan anspela på men inte tala rent ut om.

Och allt det svåra och såriga centreras i flickan, dottern, Vera. Det omöjliga moderskapet som Sandrine abdikerar ifrån på ett ögonblick, och först långt senare kan närma sig igen.

Saga Nordwall

Publicerad: 2017-12-27 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-26 12:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7198

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?