Är det bara jag, eller verkar kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormerna mer livskraftig än på länge? Och är det kanske i så fall högst begripligt, när nu världen verkar så otäck och svårbegriplig, att vända sig inåt, mot det lilla och begripliga?

I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – kanske till och med något att sukta efter?

Virginia Woolf, hennes syster Vanessa Bell, deras respektive, barnen Bell, diverse älskare, älskarinnor, arbetskamrater, alltsammans i en salig röra, levde och arbetade tillsammans, i varierande konstellationer, i Londonsstadsdelen Bloomsbury och på olika lantegendomar. Mest känt är nog Charleston, som konstnären Vanessa och hennes arbetskamrat (och fadern till hennes yngsta barn) Duncan Grant inredde, men där också maken Clive Bell hade ett rum.

De samlades kring Virginia och Leonard Woolfs bokförlag Hogarth Press, liksom kring Vanessa Bells och Grants Omega Workshops, som förmedlade konst och inredning. De målade på allt de kom åt, tog ljuvliga amatörfotografier och diskuterade konst såväl som livskonst. Det låter underbart konstruktivt, om än kanske lite socialt trassligt?

”Den mjuka modernismen” kallar Ingela Lind det. En modernism som handlar mer om utforskande, lekfullhet och skönhet än om avskalad effektivitet och förstörelse av det föregående. 1920-talet var kanske deras storhetstid, men ”Bloomsberries” var faktiskt verksamma under lång tid, närmare ett halvt sekel. Mer krigshetsande och nationalistiska perioder hade förstås inte mycket till övers för dem, men de fanns där. Vidhöll sin opposition och sitt andra sätt att leva. Det är betydelsefullt.

Ta sig frihet är mer eller mindre en omarbetning av Linds tidigare Leka med modernismen. Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Exakt i vilken utsträckning innehållet går igen har jag svårt att avgöra, för den tidigare boken har jag inte läst, men visst går ett och annat igen, att döma av Rusmus recension av denna.

I undertiteln till Ta sig frihet har Lind valt att lyfta fram Indien som en underskattad impuls för Bloomsburygruppen. Dit hade flera av dem, som så många i det brittiska imperiet, direkta eller indirekta kopplingar, och Lind återfinner det indiska i såväl litterära teman som bildkonstnärliga impulser.

Jag tycker mycket om Ingela Linds sätt att skriva. Hon skriver personligt, funderar själv – och är uppriktig med det. Hennes position är hennes egen, den egna nutidens, inte någon för all framtid objektivt fastslagen. Hon vrider och vänder på saker. Jag gillar det hos en fackboksförfattare.

Ta sig frihet är också en mycket vacker bok, fint formgiven med många bilder: foton, målningar, skisser. Jag gillar särskilt kapitelrubrikerna, som fått en snygg egen sida med en bakgrund av exempelvis någon av Bloomsburykonstnärernas mönster. Tyvärr släpper den mjuka, limmade ryggen på mitt exemplar redan vid första läsningen, och det är ju synd på en så fin bok.