Recension

: Övermod
Övermod : Utsvävningar och lätta stycken Ingela Lind
2016
Atlantis
5/10

Flyktiga stycken

Utgiven 2016
ISBN 9789173538183
Sidor 195

Om författaren

Ingela Lind
Foto: Laura Lind

Ingela Lind är en svensk konst- och kulturkritiker som sedan 1970-talet arbetat på bland annat radio, SVT och Dagens Nyheter. Hon har skrivit böckerna Bloomsburygruppen: Leka med modernismen (2008), Blod i salongerna: Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga (2014) och Övermod: Utsvävningar och lätta stycken.

Sök efter boken

Att modernismen är Ingela Linds stora intresse är tydligt, den kulturella rörelsen har stått i fokus i flera av hennes böcker. Så även här, men med ett lite annorlunda upplägg än tidigare. Istället för längre delar, som i den senaste boken Blod i salongerna, består Övermod av ett flertal ”stycken”. Några är längre, många är korta, vissa har publicerats tidigare, andra är helt nyskrivna.

Det övergripande ämnet i denna nya bok är övermod. Besläktat med högmodets överskattande av den egna förmågan, men med skillnaden att övermodet alltid, enligt Lind, har ett självsvåldigt inslag. Något naivt, omoget och trotsigt. Något löjligt, och kanske till och med en ”medveten livslögn”. Lind vill här gestalta personer och företeelser som drivs av eller anklagas för övermod, och ämnena avhandlas i snabba drag: stringhyllan, Orlando i Virginia Woolfs roman, Sonia Delaunay, Edward Hooper, färgerna gult och lila, Homeros, texter ”om saker”, Susan Sontag… med mera, med mera!

Undertiteln ”Utsvävningar och lätta stycken” ger känslan av en lättsam samling texter. Jag kan nästan känna att titeln är orättvis mot sig själv och boken, att den antyder något bagatellartat. Samtidigt är också flera av texterna så korta att de knappt hunnit börja innan de är över och känns därför, tyvärr, lite ytliga. Frustrerande är att de flesta ämnena är intressanta, och jag hade gärna läst hela kapitel och längre utsvävningar om dem. Kanske är det helt enkelt så att Lind borde ha dödat några darlings och ägnat mer tid åt dem hon beslutat sig för att behålla. För det är de lite längre delarna som fungerar bäst, till exempel de om Peggy Guggenheim, kvinnosalongerna och Gustav Klimts Damen i guld. Det finns också något i anslaget till boken som antyder en vilja att gestalta just kvinnors övermod, något som väl inte riktigt infrias. I flera stycken märks i alla fall en vilja att återupprätta en status för de kvinnor som faktiskt verkade inom modernismen; konstnärerna, samlarna och de som träffades i salongerna.

Tillsammans ska de korta texterna utgöra en bild av hur övermod kan gestalta sig, men de ger också ett splittrat intryck. Begreppet övermod, och hur de olika texterna hör ihop med det fortsätter tyvärr att vara något luddigt. Jag blir osäker på vilken typ av bok Lind egentligen har velat skriva. Dessutom känns det som att hon gjort detta förut. Ämnet och de exempel som tas upp är visserligen intressanta, men de har också behandlats mer ingående och i mitt tycke bättre i tidigare böcker.

Mest spännande är därför den självbiografiska delen som dyker upp någonstans i mitten, ”Barndom och övermod”, och här finns frön som hade kunnat bli en längre bok. Porträttet av fadern som tidigare arbetat i Afrika och hyllar det naturnära livet där, samtidigt som han i sin familj inpräntar ett förakt för det västerländska, pengastyrda levnadssättet. Ingela Lind växer således upp fattigt, men med en far som har tydliga åsikter om vad som är ett ”värdigt” liv med ”goda vanor”. Detta stycke blir en ingång till Lind som person, men också till hennes författarskap. Här anas frön till det som nu går att läsa om i hennes böcker; modernismen och primitivismen. Efter texten om barndomen känner jag att jag gärna skulle läsa Ingela Linds självbiografi, och undrar om det också är en sådan hon själv vill skriva? Kanske provar hon sig fram här? Klart är i alla fall att Lind är en fantastisk berättare. Det är också därför denna del glimrar till som personlig och berörande.

Jag lämnar läsningen med intrycket av att Övermod hade behövt mer analys och en övergripande diskussion, att styckena borde ha satts in i ett större sammanhang. Det har ändå varit en skön läsning. Som kulturskribent är Lind en stark stilistiker och otroligt säker i sina formuleringar. Hon har ett skrivande som bygger mer på eftertänksamhet än ett mål att vara slagkraftig. Här gör de korta texterna dock att helheten blir alltför flyktig.

Daniel Mårs

Publicerad: 2016-07-25 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-23 11:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6632

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?