Recension

: Leka med modernismen
Leka med modernismen: Virginia Woolf & Bloomsburygruppen Ingela Lind
2008
Albert Bonniers Förlag
5/10

Renässans för en annorlunda modernism

Utgiven 2008
ISBN 9100120871
Sidor 229

Om författaren

Ingela Lind
Foto: Laura Lind

Ingela Lind är en svensk konst- och kulturkritiker som sedan 1970-talet arbetat på bland annat radio, SVT och Dagens Nyheter. Hon har skrivit böckerna Bloomsburygruppen: Leka med modernismen (2008), Blod i salongerna: Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga (2014) och Övermod: Utsvävningar och lätta stycken.

Sök efter boken

Det första man slås av när man läser Leka med modernismen är hur rätt i tiden den är. Bloomsburygruppen upplever idag något av en renässans: Virginia Woolfs dagboksanteckningar har nyligen återutgivits och höjts till skyarna, Maynard Keynes beskrivs som den mest moderiktiga filosofen i dessa kristider och Ottoline Morrell har fått återupprättelse som en av modernismens stora värdinnor. Att gruppen får en introduktion på svenska är därför på tiden.

Bloomsburygruppen var en samling konstnärer, författare och akademiker som i början av 1900-talet samlades i en villa i Charleston, England. Man hade inget gemensamt program men en gemensam attityd kan skönjas: man var emot karriärstänk och världsliga framgångar, man anammade en modernistisk estetik där färgen och rörelsen stod i centrum och man levde bohemiskt och sammanslingrat, ibland incestuöst. Man ansåg också att diskussionen och sökandet efter skönhet var livets mål och mening. Gruppen var löst sammansatt och hade mängder av medlemmar. Bäst ihågkomna idag är Virginia Woolf, Duncan Grant, Maynard Keynes och Roger Fry.

Ingela Lind, konstkritiker på DN, inleder sin studie pedagogiskt med en tidsaxel och därefter med en snabböversikt. Sedan går hon metodiskt igenom gruppen, medlem för medlem, med ackompanjemang av faktarutor och bilder. Det är svårt att inte bli förtjust. Alla är så snygga i sina tweed-dresser och smala silhuetter och miljöerna är bedårande. Man målar där man får för sig: på stolar, bord och spiselkransar, och inget föremål är opassande att ställa bredvid ett annat. Här samsas högt och lågt, alltid i en salig blandning.

Men plötsligt är det något som tar emot. Jag stannar upp i mening efter mening, alltmer irriterad över det pedagogiska skrivsättet. ”Viktorianismen motsvarar ungefär våra svenska oskarianer” skriver Lind som om läsaren aldrig hört talas om viktorianismen. På ett annat ställe skriver hon om D. H. Lawrence utfall mot Keynes att det säkert bottnade i ”hans egen nedtryckta homosexualitet” och plötsligt känns boken spekulativ också. Dessutom blir jag alltmer irriterad på själva uppställningen. Det är tydligt att Lind är mera förtjust i vissa av medlemmarna och mindre förtjust i andra och därför känns vissa kapitel krystade. Boken hade förmodligen tjänat på att vara lite friare och lite mera berättande för på så sätt hade Lind sluppit presentera idag ointressanta medlemmar som till exempel den utpräglade highbrow-esteten Clive Bell.

Så boken faller slutligen på sitt eget grepp och det är synd för den hade stor potential. Bloomsburygruppen känns mera hipp än någonsin; den har en enorm tjuskraft med sin färgsprakande modernism och sin anti-heroiska hållning. Den fungerar bra som motpol till den hårdare, krigiska modernismen som Le Corbusier och T. S. Eliot representerar. Dessutom tror jag att rörelsens anti-karriärism och framstegskritik är gångbar i en tid präglad av miljökatastrof och där ”arbetslinjen” fungerar som religion.

Textutdrag (Visa/göm)

Rasmus Landström

Publicerad: 2009-03-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 23:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3241

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?