Är det bara jag, eller verkar kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormerna mer livskraftig än på länge? Och är det kanske i så fall högst begripligt, när nu världen verkar så otäck och svårbegriplig, att vända sig inåt, mot det lilla och begripliga? I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – […][...]

Att modernismen är Ingela Linds stora intresse är tydligt, den kulturella rörelsen har stått i fokus i flera av hennes böcker. Så även här, men med ett lite annorlunda upplägg än tidigare. Istället för längre delar, som i den senaste boken Blod i salongerna, består Övermod av ett flertal ”stycken”. Några är längre, många är […][...]

”Är det en western?” frågade min kurskamrat när hen såg titeln Blod i salongerna. Och, jag kan helt klart se likheterna. I så fall en western skriven av D.H. Lawrence, som i bokens första ”rum” lockas till Mexiko av mecenaten Mabel Dodge Luhan för att bygga en utopisk koloni. Där ska en ny värld skapas, […][...]

Det första man slås av när man läser Leka med modernismen är hur rätt i tiden den är. Bloomsburygruppen upplever idag något av en renässans: Virginia Woolfs dagboksanteckningar har nyligen återutgivits och höjts till skyarna, Maynard Keynes beskrivs som den mest moderiktiga filosofen i dessa kristider och Ottoline Morrell har fått återupprättelse som en av […][...]