Recension

: Blod i salongerna
Blod i salongerna: Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga Ingela Lind
2014
Atlantis
8/10

Rena Vilda Västern

Utgiven 2014
ISBN 9789173536714
Sidor 300

Om författaren

Ingela Lind
Foto: Laura Lind

Ingela Lind är en svensk konst- och kulturkritiker som sedan 1970-talet arbetat på bland annat radio, SVT och Dagens Nyheter. Hon har skrivit böckerna Bloomsburygruppen: Leka med modernismen (2008), Blod i salongerna: Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga (2014) och Övermod: Utsvävningar och lätta stycken.

Sök efter boken

”Är det en western?” frågade min kurskamrat när hen såg titeln Blod i salongerna. Och, jag kan helt klart se likheterna. I så fall en western skriven av D.H. Lawrence, som i bokens första ”rum” lockas till Mexiko av mecenaten Mabel Dodge Luhan för att bygga en utopisk koloni. Där ska en ny värld skapas, en värld som får ”nytt blod genom indianernas ’blodfulla’ gamla kulturer”. Vilken genre än western skulle passa bättre för att berätta historien om hur den vita mannen erövrat indianernas land och kultur för att bygga upp sin egen? Ingela Lind skriver:

Salongerna står för civilisationen och det invällande blodet för det smutsiga och okontrollerbara kaos ur vilket primitivisterna föreställde sig att en ny människa kan uppstå.

Nu är Blod i salongerna inte alls en western, inte ens skönlitteratur, utan konst- och kulturkritik. Men den handlar till stor del om just detta: (den vita) människans fascination över ”exotiska” och ”andra”, ”ursprungliga” kulturer. Det primitiva, vilda och kroppsliga som det ”civiliserade samhället” hela tiden lockats av och längtat till men samtidigt desperat velat distansera sig från. Ingela Lind pekar skickligt på var detta kan visa sig. Till exempel hos konstnärer som samlat på och inspirerats av afrikanska skulpturer. Föremål som i sin hemkultur varit del av riter och ceremonier men som i västvärlden blir exotisk konst eller ”nyskapande” inslag i konstnärernas egna verk.

I bokens andra rum möter vi Otto Muhel, österrikisk aktionskonstnär och grundare av den så kallade Friedrichshofskommunen. Här rådde fritt sex och skapande, gemensam ekonomi och bannlysning av monogami. Det nya samhället skulle byggas på ”en härförande utlevelse av mänskliga lidelser”. Otto Muhel var envåldshärskaren. Tankarna om en utopisk koloni i fysisk form, och ett tydligt exempel på dess konsekvenser.

Ingela Lind är själv hela tiden ytterst närvarande, speciellt i de två första rummen. Där liknar texten på sina håll en reseskildring med ingående beskrivningar och betraktelser av människorna och platserna hon besöker. I det tredje och sista rummet ändras tonen, men utan att bli torr och akademisk. Lind kostar fortfarande på sig att vara personlig, som inkluderandet av det öppna brev publicerat i Dagens Nyheter 1988 där hon skrev till sin tonårshjälte Paul Gaugin. Brevet är fullt av ilska efter att hon ”avslöjat” Gaugin, med sina avbildningar av tahitiska kvinnor, som en ”förljugen mansgris”.

Du flydde till en turistbroschyr, till Tahiti med en kolonial societet som du hatälskade i din nyköpta vita linnekostym. Hela tiden visste du hur det skulle sluta.
/…/
Ja, jag kritiserar dig i min behagliga trygghet i ett välfärdssamhälle där alla har tillgångar till sina öar på betald semestertid. Men jag måste ändå få ur mig att du var en dold pedofil och att din flykt till det vilda var en patetisk kolonial erövringsakt.

Denna ilska och ärlighet ger extra liv åt texten. Dessutom visar den på en insikt jag tror att många är rädda för, att vår estetik och föreställning om världen bygger på koloniala erövringar. Att ”det naturliga” kanske bara är ett påhitt.

Till sist knyter Lind ihop trådarna, fortsätter att blicka bakåt men pekar också skarpt och fyndigt på uttryck för primitivismen inom konsten och samhället idag. Marina Abramovićs performances, både fysiskt våldsamma och ömtåligt stillsamma, som så väl behövs i en västerländsk värld svältfödd på kroppsliga upplevelser och närvaro. Karl Ove Knausgårds romansvit som symbol för den krisande maskuliniteten. Idén om att gå tillbaka till det ursprungliga för att skapa något nytt går även att hitta i hipster- och bohemkulturer. I längtan efter självförsörjning och autonomi. Men också i Nazitysklands idéer om Tredje Riket och i den ökade högerextremism som sveper över Sverige och Europa. Alltså, i fel händer kan primitivismen bli rena Vilda Västern.

Daniel Mårs

Publicerad: 2014-09-18 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-18 10:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5831

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?