14 kilometer.

Så långt är det mellan Marocko och Spanien, Europa och Afrika, kristendom och islam, rikedom och fattigdom. För att jämföra, det är alltså ungefär avståndet från Botkyrka till Riksdagshuset, men ändå är skillnaden så mycket… OK, kanske inte det bästa exemplet. Det är inte långt, i alla fall.

I Tanger sitter Azel och hans kompisar och röker på, dödströtta på en värld där inget händer utom när polisen får för sig att knacka lite skallar, och i Almería (arabiskt ord, som så mycket i södra Spanien; ”al-mariyat” betyder ”spegeln”) på andra sidan vattnet ligger paradiset. Vill de så gärna tro, i alla fall. Man måste bara ta sig över vattnet utan att drunkna, och in i landet utan att bli gripen av la guardia. Hur svårt kan det vara egentligen? Och om en rik spanjor erbjuder en en gratisresa, vad ställer man upp på i utbyte?

Pfffft, säger en marockansk bekant. Ben Jelloun? Den där akademikern som sitter borta i Paris och inte ens därifrån vågar kritisera marockanska regeringen annat än i förtäckta ordalag? Vad vet han om hur arbetslösa ungdomar i dagens Tanger har det?

Men å andra sidan vet ju jag inte det heller, och jag föredrar ju hursomhelst litteratur som tacklar bredare frågor än bara en specifik regering eller ett specifikt land. Och Till andra sidan havet – en riktigt finurlig översättning av titeln, f ö, som antyder mer än bara Medelhav – lovar länge något riktigt läsvärt; en roman om både politiskt, religiöst och sexuellt utanförskap, om svårigheterna att vara en människa i en tid där det sätts etiketter på alla. Azel ligger med både kvinnor och män men vägrar kalla sig homo- eller bisexuell, är muslim men baxnar över att någon skulle vilja klä kvinnor i slöja, hör varken hemma i Marocko eller Spanien… Genom Azel och de andra outsiderfigurerna han möter kan Ben Jelloun skapa en spegel av det splittrade Afrika och Europa som borde kunna bli underlag för något riktigt stort. Alla dessa motsatser måste ju ändå på något vis lära sig leva ihop eller gå under. Och ibland är det riktigt bra också – lustigt nog speciellt när han i diverse mellanspel slår sig ner hos andra i det där gränslandet och berättar deras historier. Kanske borde detta blivit en novellsamling i stället.

För tyvärr saboterar han ju sig själv lite för ofta; prosan går en balansgång mellan koncist poetisk och knastertorr som ibland är riktigt vacker men ibland (speciellt, underligt nog, i de mest kritiska delarna av handlingen) mer känns som en sammanfattning av romanen än romanen själv. Speciellt mot slutet får man nästan känslan av att Ben Jelloun, i brådskan att hinna ställa och kanske antyda svar på sina frågor, har lämnat in ett utkast som inte skrivits färdigt; karaktärer kommer och går i hast, bihandlingar rinner ut i sanden utan uppföljning, och man får egentligen aldrig någon tydlig bild – realistisk eller inte – av världen de lever i.

I slutändan är Till andra sidan havet en frustrerande bok. Frustrerande därför att den beskriver människor, och i förlängningen en värld, i en ohållbar situation och inte kan ge några tydliga svar. Vackert så; det är precis vad en bra roman ska göra. Men den är också frustrerande därför att den borde ha kunnat göra något mycket bättre med sitt upplägg, och för att den i slutändan mer eller mindre verkar ge upp på sig själv på ett sätt som gör att det trots allt smått hoppfulla slutet känns som en lögn. Och det är trist på mer än ett plan.