Fungerar en vänskap som sträcker sig över klassgränserna? Hur länge går det att bortse från orättvisorna?

I Kungens dag, den senaste roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska, sätts vänskapen mellan två tonåriga pojkar, fattige Omar och välbärgade Khalid, rejält på prov. Omar drömmer om hur han får den stora äran att träffa Marockos kung, Hassan II, men gör bort sig totalt. Svarar fel på frågan om vilket år kungen besteg tronen. Han duger inte ens till att dansa magdans inför kungen och hela hovet. Khalid är den enda som får höra om Omars dröm. Khalid som är hans bästa vän. Khalid som han älskar.

En dag meddelar skolans rektor lyckligt att någon i pojkarnas klass utsetts till landets bästa elev, och som belöning ska få kyssa kungens hand då dennes kortege passerar utanför staden. Tanken är svindlande för Omar. Att få kyssa kung Hassan II:s hand! Är det nu hans dröm ska gå i uppfyllelse? Den här gången ska han inte misslyckas! Men så visar det sig att det är Khalid som fått utmärkelsen. Khalid, som redan har allt. Han som bor tillsammans med sin familj och hushållerska i en villa som doftar underbart:

… svart kaffe, myntate som hade sötats för mycket, marmelad, honung, croissanter, små chokladbröd, pannkakor.

För Omar blir detta det ultimata sveket och han slits mellan de känslor han känner för Khalid. Ett starkt hat men också en stark kärlek. De två har även sex med varandra, något som befriande nog aldrig problematiseras eller fastnar i en diskussion om pojkarnas sexualitet. Att de ligger med varandra är helt enkelt ett fysiskt uttryck för deras nära vänskap.

Abdellah Taïa skriver ett vackert språk. Speciellt förtjust är jag i dialogerna, där stora delar av Omars och Khalids klasskamp utspelar sig.

«Jag har en idé, Khalid.»
«Berätta, så får vi se.»
«Skratta inte åt mig.»
«Jag skrattar inte, Omar… Jag skrattar inte längre…»
«Det är en lite galen idé… »
«Berätta… Jag ska inte skratta… Kom igen… »
«Vad sägs om att byta namn? Jag menar, bara byta namn med varandra, bara förnamnen… »
«Så jag ska bli Omar. Och du ska bli Khalid. Är det så du menar?»
«Ja, just det. Alldeles riktigt. Man går ut ur sig själv.»
«Är det allt?»
«Det är väl inte så lite… Eller hur?»

Klass är Kungens dags tydligaste tema. Inbyggt i detta är frågor om nationalitet och en komplicerad relation till fosterlandet Marocko, ett tema som även varit tydligt i Taïas tidigare, mer självbiografiska romaner. Men här finns också kvinnlig frigörelse och rasförtryck. Omars mamma som försvunnit från familjen och den svarta hushållerskan Hadda. Dessa bitar hade jag velat se mer av. Det är berättelser som belyser fler sidor av problematiken, och romanen är så pass kort att Taïa gärna hade fått utveckla och knyta ihop ytterligare. De sista tjugo sidorna, när berättelsen tar ett steg tillbaka och byter berättarperspektiv, är en av romanens mest intressanta delar men känns aningen kort.

Framförallt är det ändå skildringen av den starka vänskapen mellan Omar och Khalid som berör. Vilken tunn linje det är mellan kärlek och hat! Tänk att våra sinnen så lätt förvrids i vår strävan efter det vi tror är lycka och framgång. Vad är det som bestämt att vissa saker är extra värdefulla? Vad gör detta med oss som människor? Vad kan det driva oss till?