För många år sedan sjöng jag i samma kör som Gunilla Brodrej. Jag vet inte om jag någonsin växlade mer än något enstaka ord med henne men detta har ändå gjort att jag läst hennes texter i Expressen med större intresse. Hon är musikkritikern som vågat stöta sig med etablissemanget och blivit både portad från föreställningar och utsatt för synnerligen låga kommentarer av medlemmar av operaparnassen. Senare har hon vidgat sitt område till såväl litteratur- och kulturkritik i allmänhet som samhällskritik från ett annat perspektiv, först i och med sina artiklar och nu med sin bok om vårt konsumtionssamhälle: Shopstop – rapport från ett celibat.

På nyårsaftonen 2012 bestämmer hon sig: 2013 ska hon sluta shoppa. Undantagen är resor, upplevelser, livsmedel, utemiddagar och presenter och det hela ska dokumenteras i en dagbok. För att befästa projektet gör hon det så offentligt som möjligt och snart har hon också ett kontrakt med ett förlag om att ge ut skildringen av shoppingcelibatet.

Det här är inte den första boken jag läser om att sluta shoppa (ja, det känns adekvat att använda den termen, då den för tankarna till den onödiga, kanske lustfyllda konsumtionen, snarare än införskaffandet av mjölk och tvättmedel) men den är annorlunda på ett sätt som överraskar mig – hade jag anat att den till så stor del skulle bestå av intervjuer med olika personer hade jag inte varit lika entusiastisk inför läsningen av den. På sätt och vis är det intressant att få olika perspektiv på vår tids konsumtion – politiskt, miljömässigt, moraliskt – men samtidigt saknar jag lite av skärpan i frågorna. Kanhända har det inte gått, intervjun med en moderat politiker fastnar och kommer inte vidare när hon framhärdar, men jag hade ändå velat ha lite mer substans på det sättet när det nu känns som om det blir en aning mindre av de personliga reflektionerna.

Under tidens gång oroar Gunilla Brodrej sig för hur intressant det kommer att vara att läsa dagboksanteckningarna och jag tycker att den oron var helt obefogad. Det är det personliga som blir intressant, just för att det råkar vara såpass allmängiltigt och efter ett tag så reflekterat. Ofta lyckas hon peka på det absurda i både det ”vanliga” köpbeteendet och sitt eget förändrade dito, hur genomsyrad tillvaron är av konsumtion också när och där man inte tror att den är det.

Konsumtion har blivit så laddat på så många sätt. Vi konsumerar för att bli de vi vill vara – eller avstår av precis samma skäl. Det finns en konsensus kring att konsumtionen är dålig för miljön men samtidigt behövs den för samhällsekonomins skull, som den ser ut just nu. Alla kan inte konsumera som vi västerlänningar gör och har gjort men vem har rätt att begränsa vilka som får och inte får? Och måste det vara så att kvinnors köp av handväskor är av sämre art än mäns investeringar i elektronik (som håller bra mycket kortare tid än en handväska av hög kvalitet)? Alla dessa frågor får sitt lilla utrymme men betoningen blir just på ”lilla”. Laddningen märks också i ordvalen – celibatet med dess koppling till såväl sexualitet som religion. Det handlar om att tygla en stark drivkraft och om religionen förr kunde kallas opium för folket, har söndagarnas kyrkobesök för många ersatts av planerad och oplanerad shopping.

Att en pausad konsumtion av materiella ting leder till ett större fokus på ”inre” värden är inte så konstigt men att känslan av att stå utanför samhället i övrigt blir så stor förvånar mig, samtidigt som jag nog kan identifiera mig med den. Däremot undrar jag om jag skulle bli så ointresserad av andras nya kläder; jag skulle nog snarare bli överdrivet intresserad. Hela tiden medan jag läser sätter jag det i relation till mig själv: skulle jag kunna avstå så? Hur skulle jag reagera? Det där skulle jag klara mig utan men inte det där o.s.v. Jag älskar vintageklänningar och när bra böcker inte kostar mer än en tia begagnade – hur skulle jag kunna låta bli? Men nog är det något lockande med den där extrema formen och nog skulle det vara nyttigt även för mig – tänk all tid jag skulle spara utan mina vintagegrupper på Facebook…

Något jag gärna skulle vilja läsa men som jag ännu inte sett är skildringen av åren efter det totala köpstoppet, hur köpbeteendet förändrats och tankarna då, men det skulle antagligen vara tråkigare; då är det inte en extremsport längre, då är det ett internaliserat avstånd till överflödskonsumtionen och graden av reflektion är säkerligen lägre. Samtidigt får jag små föraningar i den här boken, eftersom Gunilla Brodrej skriver en del om att bryta vanor, om tiden det tar, och om hur stadens geografi förändrats för henne när gallerior och shoppinggator, trots sina centrala lägen, blivit perifera.

Och jag tycker väldigt mycket om att mormoderns ljusblå brokadklänning, som sällan lämnat sin plats längst in i garderobens mörker, nu blir buren på författarporträttet, helt okommenterat.