Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9170370435 |
Sidor | 225 |
… hur vi skall få vårt land på fötter bäst.
Fakta: Ett genomsnittligt svensk barn har ungefär 500 leksaker hemma i kammaren, beroende på hur man räknar. Inköpta till 75 procent av föräldrarna, sedan köper mor- och farföräldrar lite leksaker och några av leksakerna ärvs. Fakta: En genomsnittlig barnfamilj, två föräldrar och två barn klarar att tillgodose basbehovet i ett hushåll med ungefär 14700 kronor i månaden, efter skatt! En vuxen och ett barn klarar samma sak med cirka 9600 kronor. Fakta: Till ett barn upp till åtta år köps leksaker för ungefär 5600 kronor per år. En vuxen person behöver därför lägga ca 12 arbetstimmar i månaden för att tjäna ihop de kronorna till leksakerna.
Oj, stämmer de här siffrorna? Kan det vara sant? Jag börjar snabbt räkna på min inkomst och de leksaker jag har. För att inte tänka på alla barnkläder. Nu vet jag inte om 500 leksaker också ska räknas från 0-8 år. Jag höftar i varje fall lätt ihop till ungefär 50 leksaker till min son. Det mesta ärvt. Pust!
Katarina Bjärvalls bok Vill ha mer är en samtidsundersökning av svenska familjers relation till konsumtion och i mina ögon förhållandet mellan tid-pengar-kvalité eller i det här fallet livskvalité. Ett vanligt schema inom projektstyrning för att avväga vägen till målet. I korta drag. Och det är väl där någonstans, enligt Bjärvall, som en genomsnittlig svensk familj idag befinner sig. Ett postmodernt projekt som slits mellan olika krafter. Arbetet har blivit livet som ska levas och upplevas och livet familjen ett tidspressat uppdrag som ständigt lever på undantag. Jobbet väger över och genererar givetvis pengar som familjer lägger på konsumtion och schemalagda fritidsaktiviteter, inte kvalité. Kvalité är sålunda den minst representerade posten i schemat.
Bjärvall skriver en rapp journalistisk prosa. Hon blandar intervjuer med ett nyfött-barnfamiljen, lite-äldre-barnfamiljen, ensamstående-förälder-familjen-med-delad-vårdnad- som-kastat-ut-tv:n, alternativ-familjen-i-torparstuga, pappaledig-dragit-ner-på-arbetsstid-familjen etc. Däremellan intervjuar hon marknadsförare och leksaksföretag, kommer med egna tankar, redovisar historia och aktuell forskning med såväl genusperspektiv, samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska inslag. Sammantaget gör det att boken även passar den familjelösa bokhyllan.
Det blandas med andra ord friskt och jag betar lätt av sida efter sida. Det är tankeväckande, inte minst om du har en egen familj och undrar var all tid tar vägen som du vill spendera med ditt barn. Men om du är ute efter en djupdykning lär du få dyka grunt för att inte slå sönder skallen. Bjärvall säger också att hon vill belysa typiskt vardagliga ämnen som folk diskuterar runt köksbordet. Jag tror dock att boken hade vunnit en del på en vettig notapparat istället för att endast presentera källor på slutet. Särskilt när Bjärvall har lagt ner en hel del tid på boken. Det skulle underbygga lite av Bjärvalls resonemang och faktaredovisning. En lite mer nyanserad bild av Sveriges familjer och sociala klasser hade kanske friskat upp beskrivningen. Istället representeras de av ett fåtal intervjuer som känns lite väl tillspetsade.
Lite oroligt stirrar jag slutligen ut i snöyran medan frågan hänger i luften, är det här läget 2006 och hur når vi i så fall en samhällsförändring, vilka krafter behöver vi mobilisera?
Publicerad: 2006-02-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-09 13:08
3 kommentarer
Det är lite småsvårt att läsa recensionen. Annonserna döljer lite av texten på högerkanten… Det är visst inte likadant hos alla, men hos några som jag frågat.
#
Niels: Tack för påpekandet. Berodde på ett ganska långt sammansatt ord… funkar det bättre nu?
#
Linna Johansson ägnade sin senaste krönika i Expressen åt att såga den här boken:
http://www.expressen.se/index.jsp?a=528912
#
Kommentera eller pinga (trackback).