Recension

: Glädjehuset Sverige
Glädjehuset Sverige Aase Berg och Niklas Wahllöf
2017
Bonniers
6/10

Robotgräsklipparens död och andra i-landsproblem

”Vad är ni rädda för?” är underrubriken till poeten och litteraturkritikern Aase Bergs och journalisten och kritikern Niklas Wahllöfs Glädjehuset Sverige. Det är för all del en bra fråga. För några som har det – generellt sett – bättre materiellt ställt än på någon annan plats eller i någon annan tid är vi väl ändå otippat ängsliga?

Eller, är vi ängsliga just därför? För att vi har så mycket, och är så rädda att någon ska ta det ifrån oss? Är det månne därför vi i allt större utsträckning verkar drömma om det mer primitiva, om att överleva samhällskollapsen i vår privata bunker eller gröna-våga oss fram till något mer Äkta?

Bergs och Wahllöfs Glädjehuset Sverige är någon sorts inlägg i den här debatten, men det är ett inlägg som är svårt att riktigt genrebestämma. Är det satir, en uppkäftig debattbok, någon form av politisk skönlitteratur? Vad det än är präglas det av en egensinnig skrivglädje som är svår att inte dras med i. Formmässigt finns här en litterär nivå som charmar i alla fall mig. Det gäller inte minst de återkommande avsnitten om robotgräsklipparens död i sina fienders händer, på något sätt en symbol för både vårt överflöd och vår överflödighet.

Så fort den är utläst börjar jag emellertid fundera över vad boken egentligen gick ut på. Vad föreslår författarna istället? Raljerar de inte mest över sin egen innerstadsvräkiga tillvaro, som för att ställa sig över sig själva? Har boken något väsentligt att säga om tillvaron, och i så fall vems tillvaro? Allas? Medelklassens? Just Stockholms innerstads?

Jag kommer att tänka på ett inslag om bristen på klassmedvetande jag läst eller sett någon gång, där de unga människorna med skitjobb värjer sig emot att engagera sig i sina arbetsvillkor eftersom de ju egentligen är på väg någon annanstans. De är ju egentligen medelklass. På samma sätt verkar recensenter av Glädjehuset Sverige förvänta sig att någon annan ska bli provocerad av den här boken. Själva står de liksom underförstått över dem som kritiseras.

Kanske är just det problemet med den här boken som debattbok (om den nu är avsedd att vara en sådan). Det här föraktet ingår redan i vår självbild. Vi genomskådar redan oss själva. Vi gör och resonerar ”ironiskt”. Därför är det så komplicerat att vi precis samtidigt sitter fast i det likt förbannat, samtidigt som vi suktar efter att uppgå i någonting större än oss själva, om det så är Nationen, Medmänskligheten, Toppskiktet eller Den genomskådande kulturkritiken.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-12-01 00:00 / Uppdaterad: 2017-11-30 19:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7168

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?