I sina två senaste romaner har Abdellah Taïa rört sig från det självbiografiska. De teman som han ofta skriver om återkommer ändå i nyöversatta Ett land att dö i: sexualitet, identitet, tillhörighet och utanförskap, fattigdom, flykt, land. Drömmen om något annat, någon annanstans. Att hitta friheten. Sexarbetaren Zahira är berättelsens centrala gestalt. Precis som Taïa […][...]

Fungerar en vänskap som sträcker sig över klassgränserna? Hur länge går det att bortse från orättvisorna? I Kungens dag, den senaste roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska, sätts vänskapen mellan två tonåriga pojkar, fattige Omar och välbärgade Khalid, rejält på prov. Omar drömmer om hur han får den stora äran att träffa Marockos kung, […][...]

För oss som bor i Stockholmstrakten är det just nu extremt gynnsamma tider när det gäller litteraturevenemang. Vad sägs om Världsbokdagen imorgon tisdag på Stockholms kulturhus, eller varför inte internationell författarscen med Sofi Oksanen på torsdag? Den som föredrar mindre tillställningar kan i stället bege sig till Slipvillan på ön Långholmen och lyssna på författarna […][...]

Liksom Ett arabiskt vemod, den första roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska (recenserad av Kettil här) beskrivs denna andra roman som självbiografisk. Liksom Kettil i sin läsning av den förstnämnda så uppehåller sig mina tankar under läsningen av Frälsningsarmén kring vad som egentligen menas med självbiografisk litteratur. Vad är självupplevt? Vad är utelämnat? […][...]

Hur kan jag avgöra om något är självbiografiskt? Det är en fråga som ansätter mig efter det inledande, utdragna försöket till gruppvåldtäkt på Abdellah, en 12-årig pojke. Och det är en fråga jag fortsätter ställa mig genom hela Abdellah Taïas korta roman Ett arabiskt vemod. Abdellah är ett 12-årigt gatubarn, i en värld av pojkar […][...]