Sverige spelar en inte obetydlig roll i Tahar Ben Jellouns korta roman Den siste vännen. Det är till Sverige och Stockholm Mamed, en av männen i romanen, flyttar från sitt hemland Marocko för att arbeta som läkare. Sverige är hans dröm om ett demokratiskt land, fritt från mutor. Men hans längtan till hemlandet blir stark.

Den siste vännen handlar om två marockanska mäns trettioåriga vänskap. De lär känna varandra i Tanger i början av 60-talet, då de båda är tonåringar. De går i skolan tillsammans, de roar sig, de diskuterar politik, litteratur, film och kvinnor. De delar hemligheter och anförtror sig åt varandra. När de tvingas till en fängelsevistelse på grund av sitt politiska engagemang, sina vänstersympatier, svetsas de ännu mer samman.

Till slut flyttar Mamed till Sverige, Ali stannar i Marocko och arbetar som lärare. De håller kontakten med brev och telefonsamtal och de hjälper varandra på olika sätt.

Romanen är uppbyggd på så sätt att Ali först berättar om deras vänskap och en konflikt som uppstått, därefter är det Mameds tur att göra detsamma utifrån sin synvinkel. Slutligen berättar Ramon, deras gemensamma vän.

Det är naturligtvis vackert med en sådan vänskap. Trovärdigt blir det eftersom Ben Jelloun inte undviker att berätta om den avundsjuka som ibland visar sig i vänskapen.

Det jag reagerar mot är den ofta förekommande objektifieringen av de kvinnor som finns i berättelsen. Här kantrar berättelsen och man lär inte känna kvinnorna som fullödiga personligheter. Dessutom beskrivs männens fruar som avundsjuka och svartsjuka på männens vänskap. De båda fruarna kan heller inte bli nära vänner, varför berättas inte. I ett brev till Ali skriver Mamed:

Varken din hustru eller min accepterade egentligen vår vänskap. Vi tog ifrån dem en tid som var deras. Det vi delade var andligt, med dem var det sinnligheten som tog överhanden.

Det skulle varit väldigt intressant om Ben Jelloun låtit fruarna själva berätta om hur de uppfattade sina mäns starka vänskap. Det skulle verkligen ha gjort romanen läsvärd och givit den en spännande dimension!

Nu är det mest skildringen av livet i Tanger, männens politiska engagemang och Mameds syn på Sverige och svenskarna som är behållningen av romanen. Trots det bitvis hjärtslitande i berättelsen är den på det stora hela alltför kyligt och därtill summariskt skriven.