”Ett kvinnoliv” är undertiteln på historikern Gunnar Artéus bok om Anna Maria Lenngren. Ett kvinnoliv. Man ser förstås aldrig manliga författare porträtteras under rubriken ”Ett mansliv”, men det är kanske ett så självklart faktum att vi får bortse från det.

Ett kvinnoliv, jo, det går naturligtvis inte att tänka bort Lenngrens kön. Det präglade, som för all del för i stort sett alla människor genom tiderna, hennes livsvillkor på alldeles avgörande sätt. Hon hyllades av Svenska Akademien, men kunde inte väljas in där. Hennes manliga kollegor och författarvänner verkade under helt andra villkor, själv försökte hon hålla sig anonym. Hon var inte ens myndig.

Men ändå – varför inte ”Ett författarliv”, ”Ett diktarliv”? Det är väl som författare hon når oss över tidsrymderna? Kanske för att författarlivet var så hopplöst att förena med könet? Fast hon gjorde det ju ändå. Trots allt.

Till det mest slående i Artéus skildring av henne är hur länge hennes mest kända dikt, ”Några ord till min kära dotter om jag hade någon” från 1798, har tolkats som ett uppriktigt råd till kvinnor att hålla sig ifrån offentlig debatt och litteratur (”att såsen ej må fräsa över!”). Den tolkningen ifrågasattes först 1917, och fick inte verkligt genomslag förrän i mitten av 1900-talet. Det är väldigt svårt att jämföra ton och innehåll med hennes andra dikter och hitta någon som helst rimlighet i det.

Lenngren själv kommer man däremot inte särskilt nära, och det är förstås trist. Kanske tillåter helt enkelt inte källmaterialet det; det är svårt att som läsare avgöra eftersom författaren aldrig riktigt redogör för detta. Det förekommer några gånger att han snuddar vid brev av Lenngren, men de används ytterst sparsamt. Det blir ytligt, inte heller särskilt fördjupat i det historiska sammanhanget, som man väl annars kunde vänta sig av just en historiker.

När det plötsligt slår mig att Lenngren faktiskt var samtida med Jane Austen är jag tvungen att dubbelkolla (trots att jag egentligen kan Austen på mina fem fingrar). Artéus får det att kännas oändligt mycket längre sedan.

Kanske beror det delvis på att hans sätt att skriva i sig känns gammeldags. Han envisas till exempel med att kalla Lenngren för ”Anna Maria” – ”Lenngren”, det är hennes man, det. Hennes far, hennes man, hennes manliga diktarkollegor, alla benämns de med efternamn. Men inte ”Anna Maria”. För det känns ”naturligt”.

Ska vi prata lite om hur det som ”känns naturligt” kanske helt enkelt är en lätt sexistisk vana?

Nä. Jag orkar fanimej inte idag.