En del turistmål är av idyllisk karaktär och andra präglas av kantigare egenskaper. Jag har också hört talas om brutalturister som väljer resmål som Tjernobyl eller Nordkorea. Bilkyrkogårdar hamnar inte fullt så högt på brutalitetsskalan. Men de är inte heller speciellt nationalromantiska som Skansen eller Carl Larsson-gården. I närheten av värmländska Töcksfors ligger en bilkyrkogård jag haft förmånen att besöka. Det skedde en vacker sommardag när fjärilarna fladdrade över de vajande ängsblommorna runt bilvraken. Däremot har jag inte besökt bilkyrkogården på Kyrkö mosse i närheten av småländska Tingsryd.

Kerstin Bengtsson som vuxit upp i grannsamhället lockades redan år 1980 till sitt första besök vid bilskroten, bebodd av en man som valt att bo för sig själv. Hennes första besök följdes av några års uppehåll men ett intresse för fotografi gjorde att hon återvände till platsen. De rostiga bilarna var ett intressant motiv att fånga genom kameralinsen och alla bilder ställdes senare ut på fotoutställningar.

I centrum för fotoboken Åkes värld: Bilkyrkogården är skrotbilshandlaren Åke Danielsson. Han föddes år 1914 och blev en av de män som fick arbeta hårt som dräng på lantbruksgårdarna i södra Sverige. Det fysiska slitet pågick sju dagar i veckan från morgon till kväll. Hans längtan att vilja slita sig loss gjorde att han köpte en bit mark för torvbrytning som blev nästa levebröd. Men torvbrytningen var en lika slitsam syssla och på 50-talet övergick han till att driva skrotupplag.

I Åkes omhändertagande av bilarna fanns ett miljötänk eftersom han både tömde dem på motorolja och tog bort batterierna. Bildelar som kunde användas igen lockade bilentusiaster som sökte reservdelar till sina objekt. Affärerna gav honom tillräckligt att leva på. Att han inte hade höga krav visar det faktum att han nöjde sig med utedass, egen brunn och ett hus på 12 kvadratmeter.

Boken omfattar så mycket mer än temat fotografering. Även om Kerstin Bengtsson håller sig i bakgrunden förs jag in även i hennes tidsresa. Till den första utställningen tonade hon fotografierna i brunt och färgkolorerade karosserna med pastellfärger. Hennes liv pågår i Skåne men hon har föräldrarna kvar i småländska Ryd och besöken med kameran är återkommande.

Vad som drivit författarens lust att dokumentera är inte bilintresse. Att återvända till platsen har varit nog intressant. En gång lämnade hon några fotografier till Åke som betraktade dem i tystnad. Efter en stund gav han henne en skylt som bar namnet på hennes farfar, som en gång skrotade en spis på upplaget. Jag imponeras av den lugna tonen som författaren har i hela framställningen. Hennes fina respekt inför mannen och platsen med de förfallna bilarna tyder på att hon hyser stark känsla för det privata hos varje enskild människa.

Fotografer som återvänder till platser de besökt för trettio år sedan kan få fram många livsaspekter. Livet består av många ögonblick och rätt vad det är har vägen vuxit igen och naturen återtagit det som henne tillhör. Sommaren erbjuder tillfällen att göra en utflykt. Ibland behövs friluftsmuseer med sköna blomsterrabatter utanför de vitmålade husknutarna. Andra gånger behövs bilkyrkogårdar. Och uppstår förhinder att åka på utflykt är Kerstin Bengtssons bok ett utmärkt alternativ.