Recension

: Den underjordiska järnvägen
Den underjordiska järnvägen Colson Whitehead
2017
Bonniers
8/10

Att vara egendom

Utgiven 2017
ISBN 9789100171100
Sidor 317
Orginaltitel The underground railroad
Översättare Niclas Nilsson
Först utgiven 2016

Om författaren

Colson Whitehead (född 1969) är amerikansk författare, uppväxt i New York och utbildad vid Harvard. Han debuterade 1999 med romanen The intuitionist. 2017 fick han Pulitzerpriset för Den underjordiska järnvägen, som också är hans första roman att översättas till svenska.

Sök efter boken

”Den underjordiska järnvägen” är en metafor som användes av och om de nätverk av aktivister som hjälpte slavar att rymma från den amerikanska södern. Gömställena kallades ”stationer”, de förrymda ”passagerare” och de som hjälpte dem ”stationsföreståndare” och ”konduktörer”.

I Colson Whiteheads roman med titeln Den underjordiska järnvägen är den däremot inte alls någon metafor, utan en verklig järnväg, en slags tunnelbana under hela USA. ”Vem har byggt den?”, frågar huvudpersonen Cora den första stationsföreståndare hon möter. Svaret hon får? ”Vem bygger någonting i det här landet?”

Coras rymning är hennes första steg utanför den bomullsplantage i Georgia där hon är född. När hon var tio blev hennes mamma en av de få som lyckats rymma från plantagen utan att föras tillbaka (och misshandlas till döds), och Cora tvingades klara sig själv. Kanske är det ändå hennes mamma som gör att Caesar vill ha henne med sig på flykten. Det säger han i alla fall. Att hon kan vara hans lyckoamulett.

För Ridgeway, slavjägaren som får i uppdrag att fånga in dem, gör samma släktskap snarare Cora till en möjlighet till upprättelse. Han misslyckades med att fånga in hennes mamma, men han tänker knappast låta Cora komma undan. Aldrig i livet.

Ständigt jagad tvingas Cora envist resa vidare med den underjordiska järnvägen. Varje station, varje stat som hon kommer till erbjuder ett nytt förhållningssätt till den svarta befolkningen. I South Carolina erbjuds arbete, bostad, skola och läkarvård, men snart inser Cora att också denna idylliska tillvaro för de svarta är hårt villkorad. I North Carolina har man istället bestämt sig för att direkt utrota den svarta befolkningen. I parken utanför det vindsskrymsle där Cora måste gömma sig utgör lynchningar ett stående inslag i fredagsunderhållningen.

Colson Whitehead har bland annat skrivit fantastik tidigare – han tycks allmänt vara en mycket mångsidig författare, även om det här är hans första roman att översättas till svenska – och har bland annat nämnt Jonathan Swifts Gullivers resor som en inspiration för Den underjordiska järnvägen. Varje ny resa leder till en annan amerikansk möjlighet, ”slightly tweaked”.

Det är en väldigt speciell balansgång han går, Whitehead, mellan det tillskruvade och det brutalt realistiska. Det som berör mig, och uppenbarligen väldigt många andra med mig, är hans skildring av ett historiskt förtryck (och implicit hur det förgrenar sig ända in i nutiden). Av hur en del av mänskligheten faktiskt kunde se den andra som egendom, som ting, som djur att avla på, att tukta. Så varför skapa en distans med dessa uppenbart fiktiva inslag?

Jag är inte säker. Kanske för att just kunna iscensätta idéer om hur människor kan behandlas. För att markera fiktionen och sin rätt att som skönlitterär författare gestalta det han vill. Kanske för att han faktiskt behöver ett visst avstånd till de historiska orättvisorna. Jag är inte säker. Jag vet att den berör mig oerhört, hans roman, men jag är inte säker på hur dessa klart fiktionaliserade, fiktionaliserande element spelar in i det heller.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-08-30 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-26 15:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7060

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?