Nu kommer tredje boken om Ninna. Tidigare har hon legat på sjukhus i Ninna och sjukhusfåglarna och fått syskon i Ninna och syskongrodden. Nu är det dags för henne att börja skolan.

Ibland blir det plötsligt höst. Fastän man glömt att det skulle bli det. Det blir natt oftare, skorna är fulla av sand. När det blir höst får man börja sexårs. Trots att man fyller sex först i december.

När man börjar skolan blir man ett skolbarn som sysslar med både siffror och bokstäver. Men det kommer också krav ifrån ens bästis om att leka varje rast. Det kan vara svårt att lova i förväg. De vuxna tycker att man ska vara pirrig men det kan faktiskt kännas ungefär som vanligt.

Samtidigt varnar radion för stormen. Den är på väg.

I skolan finns det inget speciellt. Stolar, böcker, bord och pennor. Första dagen blåser det bara lite grann. Då får man sina klasskompisar. Dom är vanliga barn, och fröken är en gubbe. Sen är det rast.

Så osentimentalt och enkelt kan det kännas att börja skolan. I ena stunden. Barn är ju mästare på att ändra sinnesstämning på ett par minuter. Rasten. Den skapar osäkerhet. Alla barn beter sig så olika och det är lite konstigt när man inte vet vem man ska vara med? Och om man får det? Eller om man hellre vill vara ensam? Det kan ju vara så att man hux flux får en ny kompis som inte är ens bästis. En kompis som har coola skor och en kul lek.

Folk tror att man blir stor av att börja skolan. Men det blir man inte. Man blir minst, för dom andra är större. Dom skriker krig och leker laser och några ropar fack ju. Men bara till varandra.

Vilken klokskap. För så är det. Från att ha varit äldst på förskolan blir man plötsligt minst i skolan. Men det kan vara bra det med. Och ganska snart kan skolan kännas som något man alltid gjort. Och något man ska göra hela livet.

Såsom tidigare Ninna-böcker bygger den här boken delvis på intervjuer och workshops med barn. I det här fallet barn som nyss börjat skolan. Och det är bland annat det som gör att den känns så äkta tror jag. Tankarna kan vara omedelbara eller eftertänksamma. Ibland lillgamla. Och allt som oftast poetiska. Inna och stormskolan inbjuder verkligen till högläsning. Språket är så vackert och levande. Det hakar sig fast i mig även efter läsningen. Lämnar mig upprymd men samtidigt eftertänksam. Jag slukar texten men minns tillbaka till min egen stund som snart sex-åring. Det var hela världen men samtidigt var det som det var. Jag anpassade mig till läget. Och så gör de flesta barn som ska börja sex-års.

Och stormen. Den rullar in. Färgar bokens sidor mörka och skrynkliga. Tankarna följer med ovädret. Men samtidigt växer den nya vänskapen med den nya kompisen. Hen som inte var bästis från innan. Det är underbart men något skaver. Det kan vara knepigt att börja skolan. Ens fröken tror till och med att man är magsjuk. Då blir skolan dum. Riktigt dum.

Men det ordnar sig. Såklart. Boken ger inga svar, men det kan så klart snurra till när man ska börja på nytt kapitel. Man kan behöva tänka till och få stöd av stora. Både pedagoger och föräldrar.

Matilda Ruta illustrerar själv boken och det gör hon med den äran. Det är vackra, öppna, rinnande akvareller som appellerar till samtal. Om vad man ser och de händelser bilderna illustrerar. Hur den annalkande stormen så fint paras med en viss oro. Texten verkar handskriven men är tydlig och lätt att läsa. Så, var är vi på väg? Mot framtiden. To be continued.