Krönika

Det började med Astrosmurf

Jag läser SF. Oftast och nästan bara SF. Innerst inne vet jag nog att jag missar en hel del när jag ratar de stora klassikerna och de bejublade debuterna och de många andra genrerna, men det kan inte hjälpas. Enstaka litterära utflykter har det förstås blivit: Tolstoj var förnöjsam, Paasilinna är underbar en bok i taget, Süskind var omtumlande och Peter Høeg var obehaglig. Men inget sporrar mitt läsintresse som när det är en planet eller ett rymdskepp på omslaget.

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Magnus Rolöf

Publicerad: 2006-12-14 22:44 / Uppdaterad: 2011-02-17 20:04

Kategori: Krönika

3 kommentarer

Underbart visa ord.
När kommer fortsättningan?

Pär Oregistrerad 2006-12-15 07:40
 

*sjunger*
Astrosmurf, åh Astrosmurf …
Kommer ngn ihåg fortsättningen på den visan?

Irene Elmerot Redaktionen 2006-12-15 10:23
 

Rymden är så stor…

I glömda landet kommer man ihåg, en gång en smurf mot yttre rymden såg
Han gav sig smurfen på att nå en ny planet och la ned en massa jobb på en raket

Håkan Oregistrerad 2011-08-31 22:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?