På senare tid verkar den blinda tron på att vem som helst kan göra vad som helst ha luckrats upp lite. Jag skulle vilja ge Idol-juryn en viss del av äran för detta, eftersom de på ett effektivt sätt har visat att alla faktiskt inte kan sjunga. Även ”den elake kocken” Gordon Ramsay förtjänar en hyllning för att han på sitt eget despotiska vis har förkunnat att inte riktigt alla kan laga mat. Trots detta verkar det fortfarande finnas folk som faktiskt tror att alla är skapta på så vis att de skulle kunna utveckla talanger inom vilket område som helst, om de bara ansträngde sig.

Som det här med skrivandet. Alla kan göra det, tydligen. Allting som behövs är någon form av lärobok i ”skrivandets konst” (gärna med någon form av blomma på framsidan, detta är alltid ett tecken på kvalitet), en hel del tålamod och disciplin och sedan är det bara att köra igång. Detta är vad jag fick höra när jag som 15-åring närvarande på min allra första (och vad som verkar bli min allra sista) skrivarkurs. Jag tyckte redan då att det lät aningen osant och frågan är om jag inte idag är en ännu starkare förespråkare för motsatsen till vad min kursledare försökte övertyga mig om.

Min pappa brukade säga, i ett försök att bättra på min självdisciplin vad gällde mitt pianospelande, att det finns en viss punkt man kan nå med hjälp av talang, men för att bli riktigt, riktigt bra är det bara hårt arbete som gäller. Kloka ord som jag tyvärr aldrig brydde mig om att insupa och som jag till råga på allt vill kasta om. Alla kan i n t e skriva. Det finns en viss punkt man kan nå med hjälp av hårt arbete, men för att bli riktigt, riktigt bra krävs det talang. Det finns element i text som inte kan tvingas fram, som inte är frukten av hårt arbete utan som är yttringen av (jisses, vilket pretentiöst ordval) en gåva som inte alla människor har.

Men fortfarande ses det på som någonting vem som helst skulle kunna klara av. Kanske är det för att alla någon gång gör det. Skriver alltså. I skolan, på nätet, när de ska söka arbete etc. Folk gör det så ofta, varför skulle de då vara dåliga på det? Övning ger färdighet. Eller?
Varför, frågar jag mig, denna övertro på sig själv och sitt skrivande? Det finns tusentals människor som sjunger eller spelar ett instrument för sin egen skull, för att de tycker att det är roligt och som accepterar att de är amatörer. De inser att de inte är tillräckligt bra för att hävda sig offentligt men de fortsätter för att det är kul. Varför finns inte denna självmedvetenhet bland alla landets (världens!) amatörförfattare? Varför?!