Recension

: De odödliga
De odödliga Lars Jakobson
2015
Albert Bonniers Förlag
6/10

Jakobsons fiktioner

Utgiven 2015
ISBN 9789100152154
Sidor 158

Om författaren

Lars Jakobson

Fotograf: Joan Bravais

Lars Jakobson, född 1959 och bosatt i Stockholm, debuterade 1985 med romanen Vinterkvarteret och har sedan dess publicerat ett flertal prosaböcker – bl a romanerna Vetten, Pumpan, Kanalbyggarnas barn och I Den röda damens slott samt berättelsesamlingarna Menageri och Berättelser om djur och andra. 2011 gav Lars Jakobson ut essäsamlingen Effekter, 2013 romanen John & Denise och 2015 romanen De odödliga.

Sök efter boken

Jaha, var ska vi börja? Kanske med Lars Jakobsons lekar kring fiktionen? Som att formgivningen plagierar Forum-bibliotekets klassiska utseende men där flikarnas uppräkning av ”Böcker av bestående värde från alla tider” rymmer en del oväntade inslag som t ex Lars Jakobsons Kanalbyggarnas barn och Vid den stora floden? Eller att författaren betecknas som avliden i förordet som är undertecknat med ”Joan Bravais”. Samma Bravais får man förmoda som har tagit författarfotot här intill och som även har skrivit förorden till Jakobsons förra roman John & Denise och i essä- och novellsamlingen Effekter, men som i övrigt inte har lämnat några spår efter sig här i livet.

Skulle man behöva fler nycklar till de här lekarna så tar förordet nogsamt upp Jakobsons påverkan från den argentinske författaren Jorge Luis Borges.

Precis som Borges använder sig Jakobson av befintliga historier som utgångspunkt för ett skrivande som framför allt handlar om ”längtan efter det som skulle ha kunnat stå i texten” för att citera förordet. Och då inte minst de möjligheter som finns i den mer generiska delen av sf-litteraturen. I space-operan finns ett slags gemensamt konstruerad möjlighetsvärld vars innehåll är fritt att utnyttja för varje författares ändamål: månggenerations-stjärnskeppen, vintergatsimperierna, rymdpirater och rumtidsparadoxer är några sådana topos som knappt behöver förklaras för läsaren och några av dessa brukas också i den andra hälften av De odödliga.

Borges novell Den odödlige pekas dock ut som ursprunget till Jakobsons roman. Ett sådant utpekande är förstås i ljuset av Borges metod att skriva fiktion som utgår från fiktiva texter helt opålitligt. Men ändå: Borges-texten i fråga handlar i alla fall om Marcus Rufus, en romersk soldat som vinner odödlighet. Eller också är det ett manuskript, ett stycke skönlitteratur, kvarlämnat efter antikhandlaren Cartophilus. Eller också är det en novell av Borges, en argentinsk författare känd för sina historier om speglar och labyrinter.

Huvudpersonen i Jakobsons version De odödliga är en man som heter Mark Rufus (historien föreges vara ett manuskript på engelska upphittat i en låda med begagnade böcker som en antikvariatshandlare i Billings, Montana, fått i sin ägo), som i början av historien förälskar sig i den prostituerade Mary Anne. Här befinner vi oss i ett nutida, socialrealistiskt arbetarklass-Amerika – om inte annat har du förmodligen sett denna miljö på den vita duken (kanske i en film av t ex Bogdanovich eller Wenders).

Här är vi – och Jakobson – på säker mark. Detaljrikedomen och förankringen i miljön är stilsäker och övertygande. Men när Mary Anne blir mördad av en torsk så accelerar händelseutvecklingen snabbt på ett bisarrt vis. Rufus blir plötsligt skjuten i ansiktet av en agentliknande typ (här kommer man att tänka på urbana legender om ”men in black”) för att vakna upp vid liv i en underjordisk före detta kärnvapensilo-anläggning kallad Malmstrom.

Det visar sig att han är en av de odödliga, en samling personer som hålls i förvar i Malmstrom där de studeras av forskare men också används som organ och kroppsdels-donatorer.

Det är bara början. På de ungefär hundra sidor som återstår expanderar Jakobson handlingen som väl knappast någon etablerad svensk författare har gjort sedan Peter Nilson skrev Arken. Årtusenden, kanske årmiljoner passerar, jordiska riken kommer och går, mänskligheten utforskar rymden och möter andra varelser, och kan till och med resa mellan galaxerna. Under Marks odyssé är det ändå minnet av Mary Anne som ständigt pinar honom – att hon är död och försvunnen för alltid medan han och några till av dessa olyckliga odödliga lever vidare, ofta utnyttjade eller plågade på olika sätt.

Nu är vi så långt från socialrealismen vi kan komma och det finns också något opersonligt och mindre sinnligt i berättandet i denna del av boken, mer som en detaljrik dröm än en gestaltad upplevelse.

Är det därför kanske rimligt att tolka andra delen som ett slags förlängd dröm som uppstår i dödsögonblicket (som i Borges novell Det hemliga miraklet, där en man framför en exekutionspatrull av högre makter beviljas ett år av subjektiv tid i det ögonblick som förflyter under kulans väg mellan geväret och hans hjärta, för att ge honom möjlighet att avsluta sitt litterära mästerverk)? Det går även att med stöd i texten sätta i fråga att mordet på Mary Anne ens skett, och för den delen att vare sig hon eller Mark Rufus har existerat. Vilket leder oss tillbaka till att allt detta ändå är fiktion.

Ett annat centralt tema är annars inte oväntat Orfeusmyten. ”Men då en Orfeus som enligt egen utsago varken kan sjunga eller spela. En Orfeus av kvinnorna redan söndersliten”, som det heter i förordet. Det är också en Orfeusmyt som Jakobson nogsamt dekonstruerar. I själva verket, sägs det i romanen, vände Eurydike frivilligt tillbaka till Hades eftersom hon blev förbannad på Orfeus självgodhet. Så den version av myten vi känner idag är bara Orfeus rövarhistoria för att täcka upp att han blivit försmådd.

Det enda som känns säkert efter läsningen av De odödliga är att vi varken kan lita på Mark Rufus eller på Lars Jakobson. Själv älskar jag anspråksfullheten och textens filosofiska sluggerambitioner men kan dock inte hjälpa att det ändå blir lite småtråkigt ibland att följa Mark Rufus på hans långa resa genom världen. Ibland längtar man helt enkelt efter det som istället skulle ha kunnat stå i texten.

Tomas Eklund

Publicerad: 2015-09-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-09-24 17:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6281

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?